Nättidningen som belyser polisernas vardag.
Blåljus - Logotype
Publicerat 2014-04-30 09:00

Behöver Polisen en omorganisation till eller resurser?

Vi står nu inför den största omorganisationen av svensk polis sedan förstatligandet 1965. Blåljus står sida vid sida med PopCop och ser tillbaka på alla omorganisationer, och undrar oroligt vad som talar för att det skulle gå bättre denna gång... Vi gör det med en liten historisk återblick...

1972 genomförde Stockholms Polismyndighet en omorganisation som raderade ut den uppbyggnad som till mycket stor del byggt på närkontakt med lokalsamhället runtomkring. Poliserna talade i tiotals år efteråt om före eller efter omorg...

 

Vaktdistrikten reducerades till hälften – sex stora stationer i stället för 13 i stadsdelarna. Med facit i handen kan man slå fast att bristen på kontakt med polisen, som medborgarna klagar så mycket över, byggdes in i den nya organisationen och kom att bli bestående. En annan faktor var den motorisering som redan genom förstatligandet 1965 innebar att svensk polis åkte radiobil eller buss och att fotpatrullering blev undantag. Tanken var att polisen skulle upplevas som allestädes närvarande, men följden blev snarare, att poliserna upplevdes som avfjärmade från allt utom akuta uppdrag. Ofta skedde eventuella samtal med allmänheten genom en halvt nedvevad sidoruta… 

 

Kvarterspolistanken på slutet av 1970- och början av 1980-talen var en ansats till att bygga kontakt med allmänheten men nådde aldrig längre än så. Kvarterspoliserna hade ett mandat, som gjorde att de kunde koncentrera sig på olika, ganska valfria inriktningar. Vissa, hade en tydlig kontaktskapande verksamhet på äldreboenden, några hade ett fantastiskt kontaktnät i områdets företagareföreningar, andra arbetade med ungdomar på skolor eller i samband med fritidsverksamhet. De blev ofta uppskattade där de arbetade, men det var väldigt olika profiler och verksamheter. Mer sällan var kvarterspoliserna intresserade av att själva ägna sig åt ordningshållning. Bidragande till det kan ha varit dels att de som regel arbetade i enkelpatrull, oftast inte hade tillgång till polisfordon (dock i vissa fall biltillstånd, dvs privata fordon) samt högst osäkert samband på dåtidens bärbara radio.

 

Kvarterspolisverksamheten övergick i mitten av 1980-talet till i områdespolis, med upp till fem områdespoliser per område. Då fanns resurserna att både arbeta med ungdomar i skolor och fritidsgårdar, att arbeta förebyggande med företagare eller boende, samt även att ägna sig åt reguljärt polisarbete, med ordningshållning, tillsyn av kända adresser, tipsuppföljning och så vidare. Mot slutet av 80-talet var det emellertid polisbrist, och antalet områdespoliser gick under ca tre år från ca 180 till ett fyrtiotal. Det skedde genom att poliserna i fråga kommenderades till andra verksamheter och behandlades som en fri resurs. Vid varje kommendering, togs områdespoliserna i anspråk, vilket gjorde att de flesta kände att de inte räckte till. Känslan av otillräcklighet bidrog till att många sökte sig från verksamheten, vissa till radiobilar, vissa till krim, andra till specialenheter. I en del vaktdistrikt utraderades verksamheten helt.


Egerstedts närpolisreform i 1990-talets mitt kunde lindrat problemet om den fått tillfälle att blomstra men i stället startades den olyckligtvis strax före en brant utförsbacke i de samhälleliga finanserna. Det ledde till att idéerna kom att förfuskas genom en anmärkningsvärd brist på politisk principfasthet, uthållighet och framförhållning. När det var som flest närpoliser fanns det personellt goda möjligheter på närpolisområdena att vara just de kontaktskapande, förebyggande och brottsbeivrande poliser som både allmänheten och politiker efterfrågat. 

 

Men, i och med att närpolisreformen dränerade både kriminalenheter och utryckningsstyrkor, lades en hel del motsvarande arbetsuppgifter ut på närpolisområdena. Så när en grupp på kanske fem områdespoliser blev 15 närpoliser, blev en näpochef, en FU-ledare, fem kriminalpoliser på näpo, de sju som skulle arbeta ute fick dels nya åtaganden för att nå myndighetens målarbete, dels blev de kommenderade till radiobilar eller sportevenemang i större omfattning än tidigare. Så allmänheten fick en ny adress att besöka kriminalpolisen på, medan de inte såg sina poliser ute på torget oftare än tidigare, snarare tvärt om. När politiker tillfrågades om varför det fanns så få fotpatrullerande närpoliser, var det en justitieminister som svarade med det beryktade uttalandet – Poliserna vill inte arbeta som områdespoliser - de har bara blåljus i ögonen.

 

Så blev det ekonomisk kris i slutet av 1990-talet och PHS stängdes under tre år som ett led i en politisk uppgörelse med inslag av rävspel. Det ledde till en ännu sämre verksamhet, och så småningom i början på 2000-talet sammanslagningar av närpolisområden till större enheter, som dock behöll samma namn för sin ”fjärrpolisverksamhet”. I en del distrikt lades även radiobilsansvaret ut på närpolisområdena till 100%. Det innebar att polisledningarna kunde hävda att flertalet poliser arbetade inom närpolisområden. Dock arbetade de inte med närpolisverksamhet i traditionell mening. Inledningsvis var det avsikten att radiobilarna skulle rulla i det egna området, men inom kort blev det dålig turlagskänsla och radiobilarna fick ansvara för hela polismästardistriktet. Följden blev att den verksamhet som förtjänade att kallas närpolisverkamhet på sådana närpolisområden endast var en mindre del, några ungdomsutredare och kanske en riktatgrupp. Nu tycks det som att det är den modellen av "närpolisverksamhet" som skall stå modell för region Stockholms lokalpolisområdens verksamhet i den nya organisationen.

 

Under perioden som närpolisen tilläts fungera som närpoliser i ordets betydelse, startades det upp en ganska omfattande samverkan med kommuner och kommundelsorgan. Historiskt fanns det kvarterspoliser som försökte få igång liknande samarbeten, men på 1970-talet var det ganska djupa diken mellan polisen och exempelvis sociala myndigheterna eller anställda på andra myndigheter. Efterhand har alltfler insett, att det finns ett gemensamt intresse av att samverka för att rätt myndighet kan ingripa och fånga upp människor med utsatthet för olika faror.

 

Kommuner har då gjort ganska kraftiga satsningar på allt från ungdomar, omhändertaganden, fältassistenter, klottersanerare och annat, efter polisiära initiativ. När närpolisen fjärmat sig från det lokala, har det oftast funnits någon BF-samordnare som hållit kontakten med kommunen. Dock har det praktiska lokala fältarbetet inte varit uthålligt från Polisens sida, vilket lett till en besvikelse från de kommuner som gjort satsningar på samarbete.

 

Bland annat som en följd av kritiken mot att Polisen än en gång förlorat den lokala förankringen växte så poliskontoren med början 2005 fram som ytterligare ett försök att rätta till det som gick fel 1972. I början var poliserna i poliskontoren fredade från kommenderingar och slapp exempelvis åka radiobil. Det var även tydligt uttalat att de skulle vara fullt bemannade, normalt fem poliser, upp till sju i vissa mer belastade områden. De blev något av ett flaggskepp för Stockholms läns polismyndighet som visade på en progressiv vilja att ta tag i många svåra problem som har med segregation och utanförskap i många förorter att göra.

 

Det kan tyckas att poliskontoren var bättre tajmade än närpolisreformen, det har ju fyllts på ganska rejält med poliser sedan 2005 för att uppnå målet med 20 000 poliser. Men som BRÅ beskrivit, har de nya poliserna inte blivit det resurstillskott som förväntades, samt att organisationen byggts ut med specialfunktioner mm som medfört att personalbristen på ingripandeenheterna är ett fortsatt problem. Det innebär att där vi står nu, 2014, är många poliskontor inte fullt bemannade. De är inte fredade från kommenderingar. De får oftast inte arbeta i sina områden under sommartid. Så trots att de arbetat nära kommunerna och fyllt upp tomrummet efter de lokalt verkande närpoliserna i viss utsträckning, räcker de dåligt till idag.

Så, vad kan vi dra för slutsats av historien? Är det ett problem att polisen i närområden används som dragspel och bara tillåts verka i områdena fullt ut när det inte anses vara polisbrist?

 

Den kunskap och det förtroende som en enskild lokalpolis tillägnar sig är en färskvara. Det tar tid att bygga upp, minst fem, kanske tio år innan kunskapen och förtroendet är på topp. Som synes har Polisen sällan haft ett gott personalläge en så lång tid. Så, strax innan de lokala poliserna fungerar som bäst, tvingas de lämna för andra arbetsuppgifter. Och nya tar vid.

 

När Olof Egerstedt skrev sin rapport 1993:15, för länsstyrelsen i Stockholms län som blev startskottet för närpolisreformen uttryckte han det så här i ingressen:

 

”Jag är övertygad om att en avgörande förändring sker den dag då poliser inte bara dyker upp som tillfälliga besökare utan också kliver ur polisbilarna, skaffar sig lokal på platsen, stannar för gott och blir en naturlig del i lokalsamhället.”

 

Ett annat sätt att uttrycka det på, är att när polisen går på exempelvis Husby, Fittja eller Tensta torg, skall ingen fråga vad ”bängen”, ”aina” eller ”snuten” gör i området. Snarare skall en trygghet sprida sig i och med att det är ”Kalle och Aisha” som gör sin vanliga runda!

 

Frågan där vi står nu, inför den största omorganisationen av svensk polis sedan förstatligandet, är om Sveriges poliskår kommer att få chansen denna gång.

 

Polissamordningen har tydligt beskrivit vilka medel som de ser som absolut nödvändiga om inte de förväntade vinsterna med omorganisationen skall riskera att omintetgöras. Men från de som styr över pengarna i Statsbudgeten har det inte kommit någon reaktion. Däremot har Justitiedepartementet redan åtta månader innan omorganisationen gett Statskontoret i uppdrag att utreda omorganisationens effekter i förhållande till de förväntade resultaten och redovisa detta 1 oktober år 2016, 2017 och 2018. Vid dessa utvärderingar skall Statskontoret föreslå åtgärder för att nå resultaten...

 

Anar departementet redan nu att omorganisationen 2015 som skulle göra polisen så mycket bättre, effektivare och närmare medborgarna, är dömd att misslyckas långt innan den sjösatts?

 

Vem som kan tänka sig att bli chef för den nya polismyndigheten, när både pengarna, förtroendet och stöttningen av svensk polis tycks saknas hos beslutsfattarna kan man fråga sig.

 

Risken är att de stora förhoppningar som från både poliser på gatan, chefer inom polisen och beslutfattare i övrigt knutis till omorganisationen inte infrias – den här gången heller.

 

Att polisens resurser och organisation inte är en större fråga i valrörelsen är mot den bakgrunden mycket märkligt. Men kanske är det så illa, precis som i försvarsfrågan, att våra politiker inte vaknar förrän det håller på att gå riktigt, riktigt illa.

 

 


Tommy Hansson, med hjälp av historiska fakta från Claes Cassel, 

Bild vänligen ställd till förfogande av Stefan Andén Victor

- Ständigt lika aktuell!

 
Gilla sidan:
Dela
sidan:
Polisfacklig historik i Stockholms stad 1890-1994

Nu räcker det