Vi ska inte vara löneledande

Dan Eliasson, vår Rikspolischef, som även är ordförande i Arbetsgivarverket, ger en lektion i lönebildning och förklarar varför poliser inte får vara löneledande. Som att det skulle vara ens en risk när det gäller obefordrade poliser... Han skriver om en hel del annat intressant också i sitt veckobrev

I sitt nya veckobrev till personalen på Intrapolis beskriver Rikspolischefen den nuvarande flyktingsituationen. Han konstaterar att miljontals desperata människor befinner sig på flykt från våld, förtryck och förföljelse. Det har skapat den största vågen av flyende människor till Europa sedan andra världskriget. Sverige är en huvuddestination för många av dessa flyende och kommer säkerligen fortsätta att vara det. Därför har en särskild nationell insats under ledning av NOA startats för att skapa en samlad lägesbild, en enhetlig rättstillämpning, en enhetlig kommunikation av vårt arbete samt en effektiv samverkan med andra myndigheter.

”I ett sådant här läge är det viktigt att polisen visar medmänsklighet och mjukhet. Det är en inställning som ska prägla allt polisiärt arbete för att bemöta människor som söker skydd i Sverige. Det svenska samhället har bemött de flyende människorna med värme och hjärta. Svensk polis är en del av denna humanistiska hållning” framhåller Dan Eliasson.

När det kommer till de kommande löneförhandlingarna, skärper Rikspolischefen tonen ett par snäpp och anlägger ett undervisande förhållningsätt:

”Snart startar förhandlingarna om de polisanställdas löner. Jag tror att vi behöver utveckla vår förståelse om hur systemet för den statliga lönebildningen fungerar. En central princip för denna är att statliga myndigheter inte får vara löneledande, dvs. löneutvecklingen får inte vara högre än i det privata näringslivet. Det innebär att om polisens löner ska öka mer än vid andra statliga myndigheter, måste de stå tillbaka och acceptera att polisen får mer av den statliga lönekakan. Hur troligt är det?”

”När det gäller den del av lönekakan som vi själva disponerar och kan besluta om har vi i ledningen en tydlig inriktning. Vi vill skapa utrymme för större löneökningar för de som har jobbat några år i yttre tjänst och som ska arbeta i de nya lokalpolisområdena. Men det här ska naturligtvis förhandlas. Vi kommer att ha ett löpande samtal om detta i olika sammanhang.”

Rikspolischefen fortsätter med att klara ut vad han menar är missförstånd om begreppet medarbetardrivet polisarbete. I den delen skriver han bland annat att ”medborgarlöften och medarbetardrivet utvecklingsarbete är inte någon konstig managementfilosofi utan ett modernt sätt att både låta medarbetare och medborgare få styra polisens inriktning.”

Han förklarar även att nedläggningen av trafiksektioner och fördelningen av trafikpoliser på lokalpolisområden kommer att innebära en förstärkning. Så här går den ekvationen till:

”Det finns på sina håll uppfattningen att den nya organisationen innebär att vi sänker ambitionsnivån på trafikområdet. Detta på grund av att vi lägger ner en del existerande trafikgrupper. Men organisation har inget med ambition att göra. Och skulle det ha det innebär det i det här fallet höga ambitioner, eftersom mycket av trafikverksamheten ska bedrivas just där vi stärker vår verksamhet, dvs. i lokalpolisområdena.”

Blåljus kommentar: Även om vi uppskattar högste chefens ansträngningar att kommunicera, finns det en del frågetecken som behöver rätas ut. Exempelvis att poliser i yttre tjänst skall uppvärderas. Själva begreppet "polis i yttre tjänst" är ju inte entydigt i den nya organisationen. Särskilt inte på lokalpolisområdena där ju teamarbete skall vara normen.

Dessutom har många poliser som lämnat yttre tjänst fått väldigt kvalificerade befattningar som exempelvis barnutredare eller andra kvalificerade brottsutredare för att inte tala om spanare eller utredare av organiserade brott. Att de skulle bli bestraffade för det lönemässigt känns inte helt genomtänkt. Och var ens arbetsplats hamnar i den nya organisationen borde inte heller avgöra lönen.

Slutligen, till skillnad från höga chefer inom polisen, eller för den delen domstolsväsendet, är det en illusion av den högre skolan att obefordrade poliser skulle ens vara i närheten att bli löneledande inom staten. Särskilt inte just bland de obefordrade poliserna i storstäder, som till skillnad från polischeferna i samma storstäder varken fått kompensation för kostnadsläge eller marknadskrafter.

Det återstår så klart att se vad förhandlingarna ger, som Rikspolischefen skriver, men de lönesättningar av vanliga poliser som polismyndigheten ägnat sig åt har hittills inte tytt på någon lyhördhet vare sig för verksamhetens behov eller för att även obefordrade poliser måste ha råd att leva. Men skam den som ger sig.

Tommy Hansson