Publicerat 2014-06-16 08:10

Något för Statskontoret att läsa?

Bo Wennström, professor i rättsvetenskap vid Uppsala Universitet, har tidigare i artiklar riktat kritik mot de managementfilosofier som ligger till grund för den förestående omorganisationen av Sveriges polis. Nu har han skrivit en hel bok i ämnet, som presenteras på SvD Brännpunkt.


Något för Statskontoret att läsa?

 

Wennström skriver bland annat:

Utredningen bakom den nya polisorganisationen har blint fokuserat på organisation och management. Den missade därmed något ytterst väsentligt, nämligen polisens särställning och hur den anförtrotts viktiga samhällsuppgifter som att upprätthålla ordning. Till det krävs befogenheter som att använda våld och tvång – befogenheter som ges i lag till ”polisman”, inte till myndigheten. Enskilda polismän har därför stor makt, vilket innebär en långtgående autonomi längst ut i organisationen. Styrningen av polisen har därmed två tydliga linjer och här ligger också förklaringen till varför den är så svårstyrd. I stället för att ta hänsyn till grundförutsättningar för polisen som institution, valde utredningen att lägga hela tyngdpunkten på management.

 

En följd är den mycket allmänt hållna kravprofil som gäller för polisområdescheferna i den nya polisorganisationen. Det ska räcka med allmänna ledarerfarenheter, att vara mål- och resultatinriktad och ha erfarenhet av förändring och utveckling. Det låter kanske bra – till dess man inser att dessa polisområdeschefer ska vara kommenderingschefer vid särskilda händelser.

 

Ta en högriskmatch i fotboll med förväntat huliganvåld, en allvarlig våldshandling eller ett terrordåd. Vid dessa tillfällen bildas en tillfällig organisation utifrån en bestämd plan. Då gäller det att kommenderingscheferna har rätt sinnelag och är operativt skolade. Det är inte säkert att de chefer som gjort karriär och är duktiga på till exempel målstyrning och budgetdisciplin också är bäst lämpade att leda kommenderingen vid sådana krävande insatser. Vi har historiska erfarenheter från till exempel utredningen av mordet på Olof Palme som förskräcker. Vi får hoppas att vi inte under de närmaste åren får en så allvarlig händelse som Utøya. Oddsen talar emot att svensk polis vid en sådan händelse skulle klara av de första kritiska timmarna.

 

Wennström avslutar sin artikel med orden:

I varje debatt om Polisen, och varje uttalande som görs av politiker, går det att skönja två stereotypa argument som framförs som förklaringar till brister: ”den hopplösa organisationen” och ”de enfaldiga poliserna”. Den första sätter ljuset på organisation, den andra på individerna och gemensamt för synsätten är att de skapar ett avstånd till Polisen och poliserna. Som politiker kan man därmed två sina händer. Felet ligger där – inte här, hos dem – inte hos oss. Vi tillför mer pengar, vi inför allt mer raffinerade styrsystem, men inget hjälper ju? Beatrice Ask är inte ensam. Jag har hört många beslutsfattare ondgöra sig över ”den dåliga styrningen av polisen”, även i de intervjuer jag har genomfört med tidigare justitieministrar och rikspolischefer i arbetet med min nya bok. Men ingen tar ansvar, trots att ansvaret faktiskt är och har varit deras.

 

I stället för att stämma in i klagokören om den hopplösa polisorganisationen bör ansvariga politiker nu ta sitt ansvar. Budskapet till våra politiker och till den regering som får väljarnas förtroende i september är alltså: Gör om och gör rätt.

 

Blåljus kommentar:

Wennström sätter fingret på några avgörande faktorer som mycket väl kan bli avgörande för att den nya omorganisationen kommer att misslyckas. Som bekant har ju statskontoret redan fått uppdraget att om något år utvärdera varför det blev på det viset. Oviljan att låta professionen styra och att lita på sina poliser, leder som bekant till att resurserna går åt till att kontrollera och styra i "New Public Maganement"-anda i stället för att producera gott polisarbete. När kravspecifikationerna på operativa polischefer dessutom, som Wennström uppmärksammar bortser från yrkesskickligheten som Polis, har man byggt in tydliga risker för att poliserna som skall göra jobbet, inte får den ledning i akuta situationer som skulle krävas.

 

Wennström har ändå inte tagit upp alla de mest illavarslande faktorerena i artikeln.

Det råder idag en väldigt stor osäkerhet om polisen får de ekonomiska ramar som oundgängligen krävs  för att omorganisationen skall bli framgångsrik. Det lär handla om knappt tre miljarder kronor extra under de första åren. Om de medlen inte tillskjuts, riskerar de förväntade positiva effekterna av omorganisationen att omintetgöras, enligt genomförandekommittén. Som lök på laxen är nu missnöjet hos de som främst berörs av omorganisationen på kokpunkten. Poliserna i Sverige har mött en arbetsgivare som i löneförhandlingarna tydligt visat vad arbetsgivaren anser att polisarbetet är värt. Andra farhågor har Blåljus skrivit om här. 

 

Boken, Svensk Polis - Pusselbiten som inte passar in, finns att köpa på JURE förlag, och presenteras så här av förlaget:


"Alla klagar på polisen. Justitieministern har uttryckt sin besvikelse. Rikspolischefen har ägnat sig år självspäkning. Politikerna talar i katastroftermer: Polisen presterar för dåligt! En fråga ställs gång på gång, varför går det inte att styra Polisen?

Räddningen har från politiskt håll ansetts vara en omorganisation. En ny polisorganisation ska ge förutsättningar för att lösa dagens problem, heter det. Det märkliga var bara att omorganisationen bestämdes innan de tre grundläggande frågorna, ”vad”, ”hur” och ”vem” angående polisverksamhet ställdes. 2015 införs den nya polisorganisationen. Det mesta tyder på att ännu en kris för Polisen väntar runt hörnet.

I denna bok tas de grundläggande frågorna om polisiär verksamhet på allvar. Det görs genom en serie intervjuer med politiker, poliser, statstjänstemän och företrädare för säkerhetsbranschen och ideella krafter. Långsamt framträder en annan bild en den som brukar ges om orsakerna till vad som sägs vara krisen i Svensk polis. De som klagar mest, politik och statsförvaltningen, bär själva ett tungt ansvar för situationen. De senaste regeringarna har satsat oerhört på Polisen. De har haft sina grova mål om 20 000 poliser. Det har egentligen aldrig fattats pengar. Däremot har det fattats politik. Vilket lett till en politisk tystnad angående de svåraste frågorna som har skapat utrymme för andra att agera. Administrationen har flyttat fram positionerna. Det kamerala perspektivet har fått ta överhanden.

I boken beskrivs vad som krävs för att ta frågor om trygghet och brott på allvar. Till att börja med krävs ett fungerande ramverk för hela det ”polisära” området som inkluderar organisationen Polisen men också säkerhetsbransch, kommuner och frivilliga. Först då kan pusselbiten svensk polis förmås att passa in i samhällspusslet."

 

Tommy Hansson

Gilla sidan:
TIPSA FRAGA















wwwpolisforbundet.se



Länk till Polistidningen


Krimkassan


Polisveteran
Polisveteranerna i Stockholms län


Dela
sidan:
Polisfacklig historik i Stockholms stad 1890-1994