Polisen och pressen
Johan Croneman, som normalt är TV-recensent på DN, skriver nu i en kritisk artikel efter morden på Vårväderstorget att polisen är snabb med att klaga på att medierna ”bara spekulerar” när något hänt. Det vore bra om polisen i stället funderade på hur de själva bidrar till spekulationerna genom att inte berätta så mycket som möjligt om händelsen skriver han.
Croneman skriver vidare att det dräller av polisens presstalesmän – ni vet, dem man alltid föser fram till mikrofonerna och kamerorna för att de ska säga att de inte har något att säga. Och att förresten ingen annan heller har något att säga. När de har något att säga så återkommer de, lovar de. Förra veckans krogskjutning i Göteborg blev ett paradexempel på hur polisen själva skapar rubrikerna de inte vill se, menar Croneman.
I artikeln märker han ord med de poliser som varit så öppna som det bedömts möjligt, även om orden fått vägas på guldvåg. Varför det behovet finns, återkommer Blåljus med nedan.
Croneman ondgör sig även över en presstaleskvinna som enligt honom förklarade pedagogiskt för SVT att polisen inte kunde stå i vartenda hörn och vakta;
– men ni kunde kanske stå i något? fick man lust att fråga. Kliva ur bilen någon gång, lämna piketen, vara på gatan, bland folk, ja, förutom när det skall hämtas sushi till lunchen, alltså.
Croneman avslutar sin något magsura krönika med orden: ”Ge också fan i att skicka fram talesmän i tv som inte kan tala. Eller som påstår att inget kan sägas, och påstå framför allt inte att allt är frid och fröjd och att lugn råder på våra gator. Sluta att offentligt förolämpa vår intelligens och underskatta vår oro. Tack, herr talesman.”
Blåljus ska försöka förklara informationsdilemmat:
När det har hänt väldigt allvarliga våldsbrott i utsatta miljöer finns det alltid risken för misstolkningar. Det kan bli som när presstalesmannen i Stockholm efter den fatala skjutningen av en man i Husby, inte gav helt riktiga uppgifter i inledningsskedet. Det gav upphov till väldiga spekulationer om mörkläggning och ”cover up” och angavs rent av som en bidragande anledning till den sociala oro som uppstod i ett flertal förorter efteråt. Det är så klart något som Polisen vill undvika till varje pris.
När Polisen i samband med Moskébranden i Eskilstuna vidarebefordrade uppgifter från vittnen om att ett fönster skulle ha krossats och något kastats in, anklagades straxt polisen för att ha spridit obestyrkt information på ett oseriöst och oprofessionellt sätt som riskerade att leda till att ”copycats” skulle bränna ännu fler moskéer. När sedermera brandplatsundersökningen offentliggjorts hindrar inte det var och en att ha sin egen teori om hur branden uppstått.
Hur känslig situationen på Vårväderstorget är för de närboende och anhöriga, visade sig väl Statsministerns något brådstörtade sorti från området då inte ens hans omsorger uppskattades. Croneman kan väl fundera en sekund över vilka konsekvenser ett ogenomtänkt eller förhastat uttalande av Polisen skulle kunna få i den stämningen.
Sådant måste nämligen Polisen ta ansvar för, till skillnad från journalister.
Johan Croneman är utbildad på Journalisthögskolan och skriver mest om film, sport och TV. Han har även pratat i radioprogrammet Sommar och där bland annat drivit tesen att Sverige (Norrköping) inte var vänstervridet under 1970-talet. Han tar även tydligt ställning i programmet mot att använda militär åtminstone i fredstid. Så här uttalade han sig 2008 i Medievärlden om allmänhetens syn på journalister:
– Journalister har blivit allas huvudfiende. Det finns en oerhörd ilska mot
journalister hos vanligt folk. Det går för fort och blir fel för ofta. Att
publicera i samma ögonblick som man får en uppgift är en stor lockelse på
nätet.
– Men tyvärr slår det tillbaka mot oss och vårt rykte. De allra flesta texter
vinner på att få vila lite.
Tommy Hansson