Nättidningen som belyser polisernas vardag.
Blåljus - Logotype
Publicerat 2016-01-22 11:30

Fick vi en EPA-polis?

Micael Björk har vi uppmärksammat tidigare, när hans tio teser om "poliskulturen" publicerades av Genomförandekommittén. Nu har han skrivit en bok med fem arbetspapper som granskar hur den stora polisreformen genomförts. Boken presenteras av Björk i en artikel i Dagens Samhälle, och rekommenderas för den som vill förstå krocken mellan polis i verkligheten och teoretiska organisationsteorier.


Björk beskriver att målet för den pågående polisreformen är en mer enhetlig styrning, men utfallet tycks peka i rakt motsatt riktning.

Organisationen är trasigare än någonsin, personalen har aldrig varit så uppgiven som nu och de brottsbekämpande framgångarna uteblir. 

I Björks nya bok Den stora polisreformen (Studentlitteratur 2016) lyfter han fram tre orsaker: orealistiska förväntningar, destruktivt reformarbete och överdriven centralstyrning.

 

Genomgående i boken varvar Björk sina sociologiska iakttagelser av hur omorganisationen i många fall blivit ett hinder för effektivt polisarbete med bestickande berättelser från sina fältstudier där poliser från den bistra verkligheten på gatan, span, knarket eller mängdbrottsutredningar ger sin bild. Han refererar olika andra aktörer i omorganisationen, bland andra Genomförandekommitten, Polisförbundet (och Blåljus!) och Polisprofessor Bo Wennström. 

 

Björk beskriver sin ingång i ämnet med orden: "Kritik är för mig liktydigt med en pragmatisk som tar sin utgångspunkt i yrkesmänniskornas vardag. Målet är att presentera en ny och vitaliserande verklighetsbeskrivning av polisen i Sverige"

 

Boken inleds med ett stycke som ger en god hint om innehållet:

"Ännu en gång har polisens organisation trasats sönder av storslagna visioner. För att förstå polisens problem räcker det inte med att förstå vad poliserna gör. Man måste förstå vad omvärlden gör med polisen, hur de politiska vindarna blåser och letar sig in i själsliv och kroppar; hur förhoppningar deformeras, hur misstag upprepas, hur önskade effekter uteblir. Godtyckligheten är den primära kraften, omkastningarna i de styrandes tycke och smak som gör att rutiner bara blir till ord på ett papper. Politiker som kräver, journalister som kräver, höga jurister som kräver, forskare som kräver, aktivister som kräver, lobbyorganisationer som kräver, medborgare som kräver: Allt kan verka vettigt var för sig, men den samlade konsekvensen inom polisen blir en trasig organisation. Sönderfallet visar sig även i en okontrollerbar splittring när prioriteringar uteblir"...

 

I boken finns många exempel på poliser som kommer till tals; en säger om sitt nedlagda jobb mot kriminella gäng: "Tänk att det fortfarande finns idioter som jag, som vill jobba med brottslingar"

 

Sannolikt har alla poliser i Sverige vid detta lag hört mantrat om "Enhetlighet". Om det skriver Björk några ord som jag minns efter att ha läst boken:

 

"Tron på det enda och bästa sättet att organisera sig för alla situationer hotar att föda nya fiaskon. Enhetlighet är vanligtvis synonymt med standardisering och tvivelaktiga billighetsprodukter, tänk t.ex. på gamla Enhetsprisaktiebolaget. Är det vad vi står inför, en EPA-polis? Utan organisatorisk livskraft när andra aktörer växer i styrka. En polis som inte pallar för trycket..."

 

Stycket om "poliskulturen" är tidigare publicerad av Genomförandekommittén, och är kapitel två av boken. Den som vill ha ett smakprov kan med fördel läsa det som en aptitretare.

 

Kapitel tre handlar om chefsarbete i den nya organisationen. I det kapitlet tar Björk bland annat upp storsatsningen på PKC, och motsättningen mot långtgående förstahandsåtgärder enligt PNU. Björk skriver att han är rädd att det kan komma att bli en av polisens största felsatsningar. Någonsin. (Vi som känner till historien om PUST känner marken rämna under våra fötter)

 

I det kapitlet kommer Björk även in på hur mappningen fungerat på sina håll. Han tar exemplet ur verkligheten och en polismans luttrade kommentar: Dom pissar på oss!

 

Status för olika arbetsuppgifter inom polisen ägnas ett kapitel, bland annat beskriver Björk hur mängdbrott skall hanteras statusmässigt. Han beskriver även väl den "skit" som poliser i vissa funktioner har att hantera genom att exemplifiera med kroppsvätskor. I en av sina teser även ett annat exempel som jag själv känner igen mig i: Status är ett gruppfenomen. Individens status växelverkar med kollektivets status i spel med in- och utgrupper. Eller, som IGV-polis är Fatima en av "grisarna", men som områdespolis i Biskopsgården är hon en av "våra poliser".

 

"Elfenbenstornet är en dålig utsiktsplats om man vill jobba med praktiker."

Så beskriver Björk sitt arbete med beskrivningen av polisreformen. Det har lett till en bok som trots ett tillämpat sociologiskt förhållningssätt kan läsas ur både ett teoretiskt och praktiskt perspektiv. Boken kostar runt 250 kronor och kan med fördel användas som uppslagsverk för alla som vill veta mer om polisens omorganisation, bakgrunden och konsekvenser.  

 

I det avslutande stycket skriver Björk:

 

"Inget är lättare än att rita organisationsträd, men att få människor grupper och sociala system att fungera är otroligt svårt, särskilt i en verksamhet som måste kunna vara beredd på allt, mitt i ett enastående ärendeinflöde. Dom som säger "Hur svårt kan det va?" har inget förstått, dom har aldrig varit i tumlaren".

 

Blåljus kan inte låta bli att även citera slutet på boken. Om Du är rädd för att spoilera din läsning av hela boken, får du sluta läsa här! Jag läste upp stycket på vårt styrelsemöte i morse för Polisförbundet Region Stockolm och det gav rysningar.

 

"Genomförandekommittén för nya Polismyndigheten har gått i den fälla som gillrats av ett allt för gott självförtroende. Tilltron till de egna förmågorna har varit grandios, med följden att omdömet sviktar. Till exempel har det visat sig att polisens brottsutredningar, i en internationell jämförelse, inte alls varit så dåliga som det sagts. Att reformens bärande motiv förvandlats till grus hade kunnat vara en lustig ironi. Men ironin är tragisk. Förändringarna fortgår och problemet med ett alltför stort "fokus på oss själva" når nu teleskopiska höjder (internt pratar man om ett behov av "kompensatoriska beslut"...)

 

Svensk polis kan idag inte göra mycket annat än att ställa tillrätta det som trasats sönder. Inte i samhället, utan i den egna organisationen."

 

Micael Björk är docent i sociologi vid Göteborgs ­universitet. Han undervisar i kriminologi och socio­logi och har under lång tid studerat polisen. Tidigare böcker är Ordningsmakten i stadens periferi (2006), Gängbekämpning (2009) och Den engagerade ­polisen (2012). 


Tommy Hansson

 


 

  


Gilla sidan:
Dela
sidan:
Polisfacklig historik i Stockholms stad 1890-1994