Ensamkommande som försvinner
Blåljus och andra media, och till sist även politiker har fått upp ögonen för problemen efterhand som de eskalerat. När nu Länsstyrelsen i sin rapport går igenom problemen har media redovisat varför barn rymmer, varför barn inte ger sig till känna, vilka som har rätt att stanna i Sverige och så vidare. Blåljus kommer här och nu bara att fokusera på en annan aspekt, och det är varken brottslighet i sammanhanget eller belastningen för polisresurser som det medför - Det har skrivits om det tidigare - utan varför polisen ofta inte kan ingripa mot de unga som exempelvis "vistas på okänd ort i Sverige, utan vårdnadshavare eller socialt nätverk, i en s.k. ”vagabonderande” tillvaro"...
Detta fick ju polisen avsevärd kritik för redan i våras efter "malmöpojkarnas" upprepade avvikanden från olika vårdinstanser. Nu finner vi en ganska uttömmande förklaring i Länsstyrelsens rapport. Notabelt är att rapporten har en hel del förslag, men inget om hur polisen skall få rätten att ingripa adekvat mot denna typ av rymlingar, eftersom någon förändring av LVU inte föreslås.
Så här skrivs det i rapporten 1:2016 Ensamkommande barn som försvinner:
”Hur Polisen agerar vid försvinnanden varierar och kan bland annat bero på bakgrunden till försvinnandet, samt vilken information man får från socialtjänsten eller boendet. Anmälan kommer först in till den polisavdelning där försvinnandet har skett. Det lokala stationsbefälet ska då kontakta föreståndaren på boendet för att reda ut ifall det kan finnas misstanke om att barnet utsatts för brott, eller kan antas skada sig själv.
Om det finns misstankar om att brott ligger bakom försvinnandet, t.ex. om det finns indikationer på människohandel, så öppnas en utredning och Polisen arbetar tillsammans med boendet och socialtjänsten för att ta fram information om vad som har hänt.
I samtliga fall görs en nationell efterlysning, vilket innebär att information om det avvikna barnet läggs upp i Polisens interna databas.
Ifall det finns information om att barnet som försvunnit har planer på att resa vidare till ett annat land, görs vanligtvis ingen vidare polisutredning. I vissa av dessa fall däremot, försöker socialtjänsten, i mån av tid och resurser, få kontakt med någon i det land som barnet planerat resa till, för att se att det finns någon som tar emot.
Om det inte finns några kända planer på att barnet haft som avsikt att resa vidare till ett annat land, tar socialtjänsten i vissa fall beslut om ett så kallad omedelbart omhändertagande enligt LVU (lag med särskilda bestämmelser om vård av unga) och begär att Polisen gör en handräckning. Detta innebär att Polisen, om de påträffar barnet, ska återföra denna till socialjouren eller till ett annat boende.
Dock har två domar i Kammarrätten (7730-15 och 7732-15) avslagit socialnämnden i Stockholms beslut att omedelbart omhänderta två ensamkommande pojkar som avvikit från sina HVB-hem. Kammarrätten menar att för att omhänderta en person enligt LVU måste det bevisas att denne utsätter sin hälsa eller utveckling för risk genom missbruk, kriminalitet eller annat socialt nedbrytande beteende.
Att pojkarna
vistas på okänd ort i Sverige, utan vårdnadshavare eller socialt nätverk, i en
s.k. ”vagabonderande” tillvaro, ansågs inte tillräckligt
för att de skulle behöva beredas vård enligt LVU.
Domarna innebär med andra ord att tvångsomhändertagande av ensamkommande barn bara är möjligt ifall det finns en bevisad risk för missbruk eller kriminalitet.
I det fall det inte föreligger misstanke om brott, och ingen annan information om det saknade barnet inkommer till Polisen, läggs ärendet ner. Efterlysningen ligger normalt kvar i 1-2 år, och avlyses sedan med kommentaren att personen sannolikt lämnat Sverige.
Flera respondenter har riktat kritik mot att Polisen inte agerar tillräckligt kraftfullt för att utreda efterlysningar av ensamkommande barn, jämfört med hur efterlysningar av barn med svenska personnummer hanteras:
”Vi vet inte vad som händer sen när en ungdom har avvikit –gör Polisen något? Försöker man lokalisera ungdomen på något sätt? Jag vet inte vad som görs men när ungdomen väl avvikit så verkar det inte vara någon som bryr sig.”
(Personal på asylboende).
”Polisen ska bedriva efterlysning, men det gör de inte. Det kommer aldrig igång förutom om de [barnen] har begått något brott.”
(God man).
Poliser som intervjuats menar själva att svårigheten med att få information om det avvikna barnet försvårar utredningsarbetet. Barn med en familj och ett socialt nätverk i Sverige är på så sätt lättare att hitta. Dessutom menar poliser att de inte har tillräckliga befogenheter för att omhänderta barn som har avvikit då de påträffas, om det inte finns ett LVU-beslut”
Blåljus har letat och letat i rapporten efter något ändringsförslag som skulle ge polisen rätt att omhänderta avvikna personer av denna kategori. (som inte är efterlysa enligt LVU) Men så vitt vi kunnat se saknas det förslaget bland de 14 förslag på förbättringar som finns i rapporten...
Så det kommer sannolikt att finnas utrymme till att kritisera polisen även i framtiden. Hur polisens verklighet i det perspektivet ser ut kan anas i denna artikel...
Uppdatering 1: Eller så kan vi ju leta efter denne rymling så han får vårdas de återstående månaderna... om han inte avviker igen.
Uppdatering 2: Anders Ygeman berättar om hur samarbetet med Marocko skall underlätta identifiering och återförande av marockanska ungdomar som olagligt befinner sig i Sverige. Dessutom var han tydlig med att det kommer att krävas frihetsberövanden och åldersbestämningar för att det skall fungera. Reportrarna verkade inte tro sina öron, och undrade vad man skulle göra om de unga männen inte ville åka tillbaka... Naivt var ordet.
Dessutom berättade en som vet hur verkligheten ser ut, polisen Christer Frödén, hur och varför marockanska ungdomar vill till Sverige. Det skickas bilder på tjocka sedelbuntar, fina telefoner och fräcka kläder till släkt och vänner. En helg som ficktjuv runt centrala delarna av Stockholm, kan inbringa 10000 kronor. Men inte nog med det. Gärningsmännen blir straffimmuna, då de uppger sig vara barn, vilket gör att de blir till straffimmuna maffiabossar och väldigt negativa förebilder för sina landsmän, både på gatan och på ungdomsboenden. Den som är ett verkligt ensamkommande flyktingbarn, har svårt att sätta sig upp mot en 22 årig kvalificerad brottsling... Ett reportage som måste höras!
Tommy Hansson