Publicerat 2013-06-07 11:10

DN och Polisen

Dagens Nyheter är Sveriges största dagstidning och kanske tyngsta opinionsbildare. Det är utmärkt att de både rapporterar kring och debatterar svensk polis. Ibland är det lysande journalistik och pricksäkra krönikor. Det som Ulrika By har skrivit på sistone har genomgående varit mycket bra, och Hanne Kjöller har stundtals levererat lysande krönikor. Även ifrån ledarsidan har det kommit en del pricksäkra analyser. Dock är just DNs ledarsida fortfarande fast i en närmast ideologisk skyttegrav vad gäller antalet poliser. Man har nämligen i flera år drivit en stenhård linje mot att ge polisen utökade resurser.

 

I flera ledare för mellan ett och två år sedan talade man om "haverikommissioner" och beskrev polisen som varandes i total kris. Då handlade kritiken främst om utryckningens hantering av inkomna larm. I samband med detta så sågades även den närpolisverksamhet som ju inte levererade några mätbara resultat. Så när nuvarande länspolismästaren i Stockholm då han tillträdde började dra ned på närpolisverksamheten så gjorde han precis det som DN närmast hade kampanjat för, han fokuserade på kärnverksamheten (utryckningen och krim/utgredningssidan) på närpolisens bekostnad. Han gjorde det också inom den ekonomiska tvångströja som DNs ledarsida hade drivit hårt med formuleringar som "inte en enda ny skattekrona". Att DNs ledarsida sedan då det blir opportunt kritiserar den neddragningen, samtidigt som de (indirekt) upprepar mantrat om att polisens problem skall lösas med samma resurser är aningen ironiskt. 

 

Den linje som DNs ledarsida driver, där alla polisens tillkortakommanden alltid beror på inkompetens (antingen ifrån polisen på gatan, polisledningen, eller möjligtvis justitieministern) och aldrig på uppdragets natur och bristande resurser att hantera det, är inte särskilt konstruktiv. Att man dessutom skriver att polisen "medvetet mäter fel saker" visar bara att man inte har förstått. Man mäter det som går att mäta inom verksamheten, och sen styr man (medvetet) verksamheten fel genom att försöka leverera de resultat som man avkrävs. Visst vore det bra att ersätta pinnjakten med trygghetsundersökningar av BRÅ, men det är ju just för att det är så uppenbart att det i så fall inte handlar om att mäta en viss enhets arbete, utan att se på en bredare samhällsutveckling kopplad till väldigt mycket mer än en närvarande närpolis. Så det vore tacksamt om DNs ledarsida helt enkelt insåg att de hade fel både vad gäller att inte ge polisen ökade resurser och om kraven på mätbarhet istället och helt övergav de ståndpunkterna istället för att försöka slå knut på sig själva i försök att försvara dem. 

 

Martin Marmgren

 

PS. Jag skrev då det begav sig ett irriterat svar till en av dessa ledare och skickade det till DN. Det publicerades inte. Jag borde då självklart ha publicerat artikeln på Blåljus, men den tanken slog mig inte. Därför lägger jag nu för den intresserade upp texten under den här korta krönikan (bättre sent än aldrig...). Länkarna till de DN ledare som jag refererar till fungerar dock inte längre:

 

DN har i ett antal artiklar lyft fram exempel på saker, främst förmågan att hantera larm, som de anser fungerar så dåligt att svensk polis skulle behöva en ”haverikommission”. Detta sätts i relation till det faktum att polismyndigheterna har fått större anslag för att öka antalet poliser till 20  000. Så hur ser då situationen ut ifrån ”golvet”, inifrån en radiobil, för oss som svarar på larmen? Fortfarande präglas den verklighet som jag upplever som utryckningspolis i ett Stockholmsdistrikt ofta av resursbrist. Det är inte ovanligt att man får åka emellan olika jobb från det att man går på tills dess att man slutar. Detta ibland utan möjlighet till att äta och med avrapportering som får sparas till nästa arbetspass eller det därefter. På länskommunikationscentralen har operatörerna ont om tid att lägga på varje samtal, svårt att hinna med att snabbt dela ut jobb, ta och ge bra ingångsuppgifter samt att stödja patrullerna ute i distriktet.

 

Är då DN:s kritik angående att polisen inte åker på larm berättigad? Både ja och nej. Det kommer in tusentals larm till polisen varje dygn, allt ifrån upphittade mopedvrak till pågående rån. När det är mycket att göra så prioriteras rutinlarmen bort, men jag har själv aldrig varit med om att ett larm där någon är i nöd eller håller på att bli utsatt för ett allvarligt brott inte hanteras direkt. Sen är det ofta svårt att värdera ett jobb utifrån många gånger oklara ingångsuppgifter. Hur är det då med de 6427 larm som polisen inte skickat någon bil på under första halvåret 2011 som har lett DN till att tala om ”sönderfall”? Mer än hälften av dem visar sig handla om att någon anser att något är suspekt och bör kontrolleras. De resterande är övervägande mindre akuta larm som trafikbrott, döda djur, med mera, men däribland finns också en del allvarligare larm. Polisen fick dock in närmare två miljoner larm under 2010. DN:s beskrivning av larmen som förblir obesvarade på grund av resursbrist känns därför både ofullständig och kraftigt vinklad. Men den belyser ändå ett reellt och viktigt problem, nämligen att resurssättningen på utryckningssektionerna och kommunikationscentralerna, de delar av polisen som hanterar larmen, fortfarande många gånger är för tunn. Vad kan det då bero på, med tanke på att vi nu är fler poliser än någonsin?

 

Jag kan se ett antal olika orsaker. Om man bara ser till de radiobilar som faktiskt är i tjänst, så binds de under en stor del av varje arbetspass upp av olika sorters avrapportering. Rikspolisstyrelsen är medveten om det problemet och håller på att införa ett nytt avrapporteringssystem, men även om det på sikt mycket väl kan förbättra effektiviteten i hela verksamheten så leder det för tillfället snarare till att ännu mer tid behöver läggas framför datorn. Dessutom har krav på att avrapporteringen är grundlig och heltäckande lett till ännu större tidsåtgång. T.ex. är min tro att svensk polis idag skriver fler hot- och risk bedömningar med avseende på kvinnor som utsätts för relationsvåld, promemorior till socialtjänsten om barn som far illa och andra typer av dokument som inte är direkt kopplade till att anmäla och utreda brott än någonsin förr. Och det är jag glad för.

 

Just det faktum att samhället blir medvetet om och försöker åtgärda problem leder kontinuerligt till att polisens uppdrag fördjupas och breddas. Exempelvis läggs det troligtvis enormt mycket mer tid och energi på relationsvåld idag än tidigare, både på utryckningssektionerna och på kriminalenheterna. Men det är väl positivt? Ett annat exempel på hur det polisiära uppdraget har breddats är att man under de senaste åren har ett ökat fokus på kampen mot den organiserade brottsligheten. Grupper har skapats och förstärkts för att bekämpa kriminella nätverk som tar allt större plats i samhället. En annan sida av samma mynt är att det även satsas på närvaro och förebyggande arbete i de förorter där en stor del av nyrekryteringen till de kriminella nätverken och inkörsportarna till kriminalitet i allmänhet sker. Både delarna är enligt min mening helt nödvändiga satsningar. Brottstyper som exempelvis hatbrott, människohandel och djurskyddsbrott har också prioriterats upp, vilket kostar pengar och resurser. Även detta måste väl ses som framsteg?

 

Tillbaks till oss som svarar på larmen. Det känns minst sagt provocerande att läsa om hur DN anser att polisen inte skall få ”en enda ny skattekrona” eller utökas med ”en enda konstapel” när den verklighet vi möter präglas av hård arbetsmiljö, tidspress och ständiga besparingskrav. Ett vanligt arbetspass kan innehålla allt ifrån att stå och försöka resonera med en knivbeväpnad psykiskt sjuk person som hotar att skära sig själv och oss i strimlor till att hjälpa en nedbajsad alkoholiserad uteliggare till vård. Detta gör vi, dygnet runt, för en lön som för många av oss är sämre än nästan vilken annan yrkeskategori som helst som jobbar treskift. Varför? För att vi brinner för vårt yrke, för att hjälpa människor och för att försöka göra samhället bättre.

 

Redan idag är det dock just resursbristen, i form av en hård arbetsbörda och dåliga avtal, som driver iväg poliser ifrån utryckningen till andra tjänster eller andra arbetsgivare. Det är därför svårt att se hur polisen skall bli bättre på att hantera larm av att man, som DN argumenterar för, stryper inflödet av nya pengar och nya poliser. Jag inser att det inte är pengarna som läggs på utryckningsverksamheten som DN vill dra ned på. Men vad skall polisen då prioritera ned för att få loss resurser? Kriminalavdelningarna? Redan idag har många myndigheter och distrikt så stora balanser att de tvärtom tvingas förstärka där. Ospecificerade ”effektiviseringar”? Det finns säkert fortfarande mycket att göra för att effektivisera verksamheten, och ett sådant arbete pågår också kontinuerligt, men om det pressas igenom av hårda sparkrav så leder det ofta till kortsiktiga lösningar som att civilanställda får gå och poliser som borde vara ute på gatorna sätts i receptioner, arrester och vid telefonväxlar. Det enda som framgår att DN vill prioritera bort är det förebyggande arbetet. Det har jag svårt att förstå, om vi inte lyckas göra något åt källorna och nyrekryteringen till kriminaliteten så tvingas vi att hantera en allt större grupp yrkes- eller livsstilskriminella som kostar samhället enorma pengar och enskilda människor stort lidande.

 

Jag välkomnar personligen att polisen granskas av media. Förhoppningsvis så leder det till att problem identifieras och att verksamheten förbättras. Men om granskningen blir allt för vinklad så riskerar den att alienera oss som arbetar inom polisen trots att vi i sak kanske delar en del av kritiken. Och om man dessutom kombinerar belysningen av olyckliga händelser som i alla fall delvis är symptom på resursbrist med att indignerat kräva att inte ”en enda ny skattekrona” eller ”en enda konstapel” bör tillåtas förstärka arbetet, ja då åstadkommer man inte mycket annat än att misskreditera polisen och bädda för polisförakt.

 

Martin Marmgren

Utryckningspolis i Västerort/Stockholm

 

Vill Du läsa om Ulrika By och Hanne Kjöllers artiklar rekommenderas att använda Blåljus sökfält och leta på deras namn. Blåljus har tidigare kommenterat DNs kampanjer, med en del länkar bland annat här och här.

Gilla sidan:
TIPSA FRAGA













wwwpolisforbundet.se



Länk till Polistidningen


Polisveteran
Polisveteranerna i Stockholms län


Dela
sidan:
Polisfacklig historik i Stockholms stad 1890-1994