Brottsutvecklingen ser inte så bra ut... längre
Manne Gerell är adjunkt i kriminologi vid Malmö Högskola, där han bland annat forskar om geografisk Kriminologi. Han har nu på sin blogg beskrivit hur han fått revidera sina föreläsningar för studenterna, under loppet av de senaste tre årens utveckling, bland annat i NTU-undersökningarna.
Manne Gerell är adjunkt i kriminologi vid Malmö Högskola, där han bland
annat forskar om geografisk Kriminologi. Han har nu på sin blogg
beskrivit hur han fått revidera sina föreläsningar för studenterna,
under loppet av de senaste tre årens utveckling, bland annat i
NTU-undersökningarna.
Det Manne beskriver på sin blogg hur han 2015 kunde sätta som rubrik för sin föreläsning, att brottsligheten minskar. Detta med hänsyn taget till att dödligt våld pekade neråt. Andelen som fick sjukhusvård för våld pekar neråt. Otryggheten låg stabilt på en låg nivå efter att ha sjunkit mellan 2005 och 2010. Utsattheten för personbrott i NTU låg på en stabil nivå efter att ha sjunkit 2005-2008. Utsattheten för egendomsbrott sjönk. Ungdomar begick mycket färre brott då än förr enligt all tillgänglig data. Dock fanns det redan då vissa områden och brottskategorier som gick emot trenden, påpekar Manne.
Årets föreläsning, 2017 kunde rubriken sättas till: "Brottslighet minskade, men kanske ökar nu". Nu visade NTU en ökning av såväl otryggheten som utsatthet för brott. Mord ökade dramatiskt under 2015 och 2016 även om det fortfarande är på en nivå som är lägre än rekordnivåerna under 90-talet. Gängvåldet, den parallella trenden från tidigare års föreläsningar, verkar ha fått genomslag på mordnivån generellt, som nu är högre än vi sett sedan 2007. Min föreläsning får här en mer försiktig framtoning. Det SÅG positivt ut, men 2015 och 2016 ser inte så bra ut. Frågan man kan ställa sig, är om det verkligen är ett trenbrott vi ser, och hur situationen ska bedömas, är glaset halvfullt eller halvtomt?
Manne ser fram mot sin eventuella föreläsning 2018, där rubriken kan bli: "Brottsligheten ökar". Det lär bli svårt att hitta några positiva utvecklingstendenser. Manne skriver:
"Otryggheten ökar och är högre än på länge vilket synts i NTU liksom i Stockholms stads trygghetsmätning. Mord ligger på en hög nivå drivet av ett ökande gängvåld, även om vi ännu inte är på 90-talets nivåer. Utsattheten för sexualbrott har ökat dramatiskt. Utsattheten för bedrägerier fortsätter öka. Hot och trakasserier ökar, möjligen kopplat till att brottslighet flyttar till nätet. Det mest positiva som finns att säga är att andelen av befolkningen som läggs in för sjukhusvård på grund av våld minskar. Det är en viktig faktor att ta fasta på, men när de flesta kurvorna nu pekar i fel riktning blir det något av ett halmstrå. Däremot kan vi numera nyansera bilden av situationen i utsatta områden något. Gängvåldet är illa och visar inga tecken på att minska, men däremot är den mer övergripande trenden avseende såväl utsatthet för brott som otrygghet inte mer negativ i utsatta områden än i andra urbana bostadsområden.
På bara några år har alltså en beskrivning av brottsutvecklingen i Sverige gått från övervägande positiv till ganska negativ - åtminstone betraktat i ett kort perspektiv av hur det ser ut här och nu. För mig borde detta vara en stor nyhet. Som jag ser på saken är det intressanta dessutom bredden i förändringen. Bara ett fåtal av alla kurvor pekar nu i en positiv riktning. Även om sexualbrott uppvisar den mest dramatiska förändringen (och dessutom anekdotiskt samt via överrepresentation kan kopplas till invandrare vilket är populärt i vissa kretsar), och absolut måste uppmärksammas, särskilt i ljuset av #metoo, så saknar jag ett fokus på den stora bilden. Vi kanske kan kalla den Sverigebilden.
Sverigebilden ser här och nu inte så bra ut. Det borde diskuteras i bredare skikt än bara den främlingsfientliga klick som hävdar att Sverige håller på att gå under på grund av invandring. Jag har länge argumenterat för att det är en stor orättvisa att boende i utsatta områden tvingas leva med en brottslighet och otrygghet som inte skulle accepteras i resten av samhället. Men detta gäller inte längre bara boende i utsatta områden. Det gäller hundratusentals fler svenskar som utsätts för brott och som är rädda att gå ut på kvällen. Det gäller oss alla. Ändå verkar nästan bara den grupp som länge letat efter halmstrån för att bevisa en ökande brottslighet och nu till slut får statistik som visar det de ville bevisa bry sig om frågan. Ska det verkligen vara så?"
Blåljus tackar Manne för textlånet, debatten är viktig, och handlar kanske även om hur polisens resurser räcker till för en ökande och förändrad brottslighet.
Samtidigt går andra kriminologer ut i debatten och vänder sig mot politikers vilja att skärpa straffen. Det anförs att fängelsestraff går ut över gärningsmännens "försörjningssituation och hälsa"!
För att inte tala om deras frihet och allmänna välbefinnande, skulle blåljus kunna tillägga. Dock påpekas klokt i artikeln att upptäcktsrisken är nog så avskräckande, varför fler poliser kan vara effektivare än hårdare straff.
I vårt tycke saknas dock perspektivet i artikeln på att samma eller andra brottsoffer kan påverkas av dagens svenska domstolars nivåer på straffmätning.
Tommy Hansson
Det Manne beskriver på sin blogg hur han 2015 kunde sätta som rubrik för sin föreläsning, att brottsligheten minskar. Detta med hänsyn taget till att dödligt våld pekade neråt. Andelen som fick sjukhusvård för våld pekar neråt. Otryggheten låg stabilt på en låg nivå efter att ha sjunkit mellan 2005 och 2010. Utsattheten för personbrott i NTU låg på en stabil nivå efter att ha sjunkit 2005-2008. Utsattheten för egendomsbrott sjönk. Ungdomar begick mycket färre brott då än förr enligt all tillgänglig data. Dock fanns det redan då vissa områden och brottskategorier som gick emot trenden, påpekar Manne.
Årets föreläsning, 2017 kunde rubriken sättas till: "Brottslighet minskade, men kanske ökar nu". Nu visade NTU en ökning av såväl otryggheten som utsatthet för brott. Mord ökade dramatiskt under 2015 och 2016 även om det fortfarande är på en nivå som är lägre än rekordnivåerna under 90-talet. Gängvåldet, den parallella trenden från tidigare års föreläsningar, verkar ha fått genomslag på mordnivån generellt, som nu är högre än vi sett sedan 2007. Min föreläsning får här en mer försiktig framtoning. Det SÅG positivt ut, men 2015 och 2016 ser inte så bra ut. Frågan man kan ställa sig, är om det verkligen är ett trenbrott vi ser, och hur situationen ska bedömas, är glaset halvfullt eller halvtomt?
Manne ser fram mot sin eventuella föreläsning 2018, där rubriken kan bli: "Brottsligheten ökar". Det lär bli svårt att hitta några positiva utvecklingstendenser. Manne skriver:
"Otryggheten ökar och är högre än på länge vilket synts i NTU liksom i Stockholms stads trygghetsmätning. Mord ligger på en hög nivå drivet av ett ökande gängvåld, även om vi ännu inte är på 90-talets nivåer. Utsattheten för sexualbrott har ökat dramatiskt. Utsattheten för bedrägerier fortsätter öka. Hot och trakasserier ökar, möjligen kopplat till att brottslighet flyttar till nätet. Det mest positiva som finns att säga är att andelen av befolkningen som läggs in för sjukhusvård på grund av våld minskar. Det är en viktig faktor att ta fasta på, men när de flesta kurvorna nu pekar i fel riktning blir det något av ett halmstrå. Däremot kan vi numera nyansera bilden av situationen i utsatta områden något. Gängvåldet är illa och visar inga tecken på att minska, men däremot är den mer övergripande trenden avseende såväl utsatthet för brott som otrygghet inte mer negativ i utsatta områden än i andra urbana bostadsområden.
På bara några år har alltså en beskrivning av brottsutvecklingen i Sverige gått från övervägande positiv till ganska negativ - åtminstone betraktat i ett kort perspektiv av hur det ser ut här och nu. För mig borde detta vara en stor nyhet. Som jag ser på saken är det intressanta dessutom bredden i förändringen. Bara ett fåtal av alla kurvor pekar nu i en positiv riktning. Även om sexualbrott uppvisar den mest dramatiska förändringen (och dessutom anekdotiskt samt via överrepresentation kan kopplas till invandrare vilket är populärt i vissa kretsar), och absolut måste uppmärksammas, särskilt i ljuset av #metoo, så saknar jag ett fokus på den stora bilden. Vi kanske kan kalla den Sverigebilden.
Sverigebilden ser här och nu inte så bra ut. Det borde diskuteras i bredare skikt än bara den främlingsfientliga klick som hävdar att Sverige håller på att gå under på grund av invandring. Jag har länge argumenterat för att det är en stor orättvisa att boende i utsatta områden tvingas leva med en brottslighet och otrygghet som inte skulle accepteras i resten av samhället. Men detta gäller inte längre bara boende i utsatta områden. Det gäller hundratusentals fler svenskar som utsätts för brott och som är rädda att gå ut på kvällen. Det gäller oss alla. Ändå verkar nästan bara den grupp som länge letat efter halmstrån för att bevisa en ökande brottslighet och nu till slut får statistik som visar det de ville bevisa bry sig om frågan. Ska det verkligen vara så?"
Blåljus tackar Manne för textlånet, debatten är viktig, och handlar kanske även om hur polisens resurser räcker till för en ökande och förändrad brottslighet.
Samtidigt går andra kriminologer ut i debatten och vänder sig mot politikers vilja att skärpa straffen. Det anförs att fängelsestraff går ut över gärningsmännens "försörjningssituation och hälsa"!
För att inte tala om deras frihet och allmänna välbefinnande, skulle blåljus kunna tillägga. Dock påpekas klokt i artikeln att upptäcktsrisken är nog så avskräckande, varför fler poliser kan vara effektivare än hårdare straff.
I vårt tycke saknas dock perspektivet i artikeln på att samma eller andra brottsoffer kan påverkas av dagens svenska domstolars nivåer på straffmätning.
Tommy Hansson