Publicerat 2016-08-26 12:10

Utan rimliga påföljder utarmas förtroendet

Martin Marmgren skriver en text på SVT Debatt som visar på hur rimliga påföljder är nödvändiga för att upprätthålla särskilt utsatta gruppers förtroende för polisen. Ett otäckt aktuellt exempel är handgranater, ett område där Sverige utmärker sig på ett negativt sätt i Europa.


I måndags mördades en åttaårig pojke i en vidrig handgranatsattack mot en lägenhet i Biskopsgården, Göteborg. Antalet illegala handgranater har ökat kraftigt i Sverige de senaste åren.

 

Absurt nog är det närmast straffritt att inneha de här livsfarliga vapnen. Den skärpning av lagstiftningen som föreslås visar sig nu vara tandlös.

”I alla andra jämförbara länder, såväl inom som utom EU, är användandet av illegala handgranater i princip obefintligt”, konstaterar NOA i ett remissvar i utredningen.

Sambandet mellan svag lagstifting och det faktum att dessa vapen används, och oskyldiga får sätta livet till, framgår tydligt.

 

Rättssystemets otillräcklighet handlar dock om så mycket mer än en enskild lag.

I fallet där kollegor i Tumba hade attackerats med en handgranat så åtalades en misstänkt gärningsman för försök till mord.


Han friades, trots att hans DNA (och ingen annans) fanns på handgranatens grepe och att det fanns stödbevisning. Bland annat hade en uppgiftslämnare tydligt pekat ut honom som den som kastade granaten.

 

Det ärendet drevs i alla fall hela vägen till domstol. De allra flesta brottsutsatta får inte ens sitt fall prövat, då utredningen läggs ner tidigare i processen.

 

Jag har själv många gånger frustrerats över nedläggningsbeslut i ärenden jag tycker borde drivits vidare.


Vid ett tillfälle utredde jag en gruppvåldtäkt där vi hade övervakningsfilm på den grupp killar ur vilken några våldtog den trettonåriga flickan medan övriga såg på.

 

Trots att vi kunde identifiera en person på filmen och dessutom hade två killar utpekade vid fotokonfrontationer som närvarade vid våldtäkten lade åklagaren ner förundersökningen utan att någon av dem hade förhörts.

 

Låga straffskalor är också ofta ett problem. I juli grep Uppsalakollegor tack vare vittnesuppgifter en 17-åring med en molotovcocktail.


Han släpptes av åklagare utan att ha förhörts, då han var minderårig och straffvärdet för brottet inte ansågs vara högt nog för att man skulle kunna hålla kvar honom tills en advokat kunde skaffas fram.

 

När brott inte leder till några konsekvenser blir brottsoffer närmast skyddslösa. Värst är det kanske vid relationvåldssärenden eller sexualbrott. Men även andra brottsoffer kan drabbas hårt av rättssystemets flathet.

 

När den så kallade ”Kistamannen” upprepade gånger attackerade romer i och kring Kista galleria förra året var jag själv med och grep honom vid tre tillfällen.

Han släpptes dock lika snabbt igen efter varje gripande och kunde fortsätta sitt korståg mot romska EU-migranter tills alla hade flytt Kista.

 

Förutom ökade resurser till polisen, och självklart långsiktiga brottsförebyggande sociala satsningar, så måste vi också få till ett mer fungerande rättssystem med betydligt bättre förutsättningar för lagföring än vad som idag är fallet, vilket innebär ändring av fler lagar än den som berör handgranater.

 

Vi behöver fler övervakningskameror på brottsbelastade offentliga platser.

Lokalpolisen i mitt område, Järva, har ansökt om kameraövervakning i Rinkeby och Tensta Centrum, vilket stöds av de boende.

Datainspektionen sätter sig dock på tvären.

 

Vi behöver värna brottsoffer och vittnen mycket mer än idag. Ett steg i rätt riktning vore att snarast möjliggöra för vittnen att vid behov ha sin identitet skyddad gentemot gärningsmän och allmänhet.

Det hade kanske möjliggjort för uppgiftslämnaren i fallet med granatattacken i Tumba att vittna.

Dessutom behövs betydligt mer ingripande påföljder.

 

Att vanekriminella även när de grips och döms ofta får påföljder som inte ens tillfälligt hindrar dem ifrån att fortsätta att begå brott gör det brottspreventiva arbetet mycket svårt och ökar offer och vittnens utsatthet.


För personer som inte själva lever under brottslighetens förtryck är det lätt att protestera mot kraven ovan. De som kränks och berövas upprättelse eller inte ens vågar anmäla av rädsla för konsekvenserna, tänker ofta annorlunda.

 

Det är det perspektivet som poliser i utsatta områden som Järva eller Biskopsgården möter.


Många boende i utsatta områden upplever, liksom de romer som drivits bort ifrån Kista eller de kvinnor som tvingas gå under jorden för att fly ifrån en misshandlande man, att de har svikits av ett tandlöst rättssystem.

 

Och konsekvenserna för förtroendet för samhällskontraktet är förödande.

 

Martin Marmgren

Polis


Blåljus kan bara hålla med. Men inte nog med det. Det nöter även på polisernas förtroende för rättssamhället; och om det rämnar, vad händer då?

 

Tommy Hansson

Gilla sidan:


 


Tidningen POLISEN


Brandfacket
Dela
sidan:
Polisfacklig historik i Stockholms stad 1890-1994