Nättidningen som belyser polisernas vardag.
Blåljus - Logotype
Publicerat 2014-06-16 15:00

Svensk Polis - Pusselbiten som inte passar in

Bo Wennström, professor i rättsvetenskap vid Uppsala universitet har analyserat vad som kan vara Svensk Polis verkliga problem. Och hur man kommer tillätta med dem. Analysen har utmynnat i en mycket underhållande bok, som tar sin utgångspunkt i en mängd samtal och intervjuer som Bo har gjort med olika ofta prominenta personer med erfarenheter eller inflytande över Polisen.


Stopp! Stå still! Ligg ned!

 

Bo Wennström berättar hur han möts av en av sina intervjupersoner, på ett väldigt målande sätt. Det börjar med att personen skriker ut de kommandon som angetts ovan, vilka ur ett polisiärt perspektiv inte känns helt främmande. Det visar sig att intervjupersonen har en liten mycket glad och ung spaniel i rummet. Intervjun, som kommer senare i boken, gick i ungefär samma tecken som inledningen av mötet. Bo tänkte under intervjun, att förstår inte karln att bandspelaren är på? Detta kommer ju att finnas på band!

 

Den typen av cliffhangers finns det åtskilliga exempel på i boken, och bidrar tillsammans med Wennström miljö- och personskildringar till att göra texten medryckande trots det akademiska anslaget. Wennberg har talat med flera fd justitieministrar, höga statstjänstemän och polischefer under sitt arbete med boken. Det intressanta är, att professorn drar slutsatser som många poliser kan känna igen sig i. Han konstaterar att i en organisation som Polisen, är det nödvändigt med en långt gående delegation av makt och självbestämmande ut till just polismän. Då blir det problem att styra verksamheten med New Public Management eller liknande ekonomiska incitament. När därför efterfrågade positiva effekter av styrningen uteblir, ges istället svaret: En omorganisation är lösningen. Men när man inte tar hänsyn till Polisens särskilda förutsättningar, kommer man inte tillrätta med problemen hur många omorganisationer man än gör.

 

Här tänker jag ge exempel på en klok analys i en intervju ur boken.

 

Lars Nylén, som fått ett gott stycke av boken ägnad åt sig beskriver hur han funderar kring det regelstyrda i polisens arbete.

 

"-Det hela leder till ett dilemma som jag upplevt under årens lopp, nämligen att det enda regeringen kan säga är att vi, polisen, skall prioritera och ”göra det här också” och ”det här också” och ”också det här” och till sist har man prioriterat i stort sett allt. För polisledningen och ytterst den enskilde polisen återstår då att själv avgöra vilket som är viktigast och då är jag inne på en annan sak, nämligen polisorganisationen som myndighet och förhållandet mellan polismannen som tjänsteman och verksamheten. Då är vi tillbaka i det självständiga ansvaret i vardagspolisarbetet och att de yttersta prioriteringarna görs där."

 

En luttrad polis har beskrivit sin inställning till omorganisationer på följande sätt;

"-Vi är vana vid omorganisationer. Vi kommer att avvakta och se vad den här leder till. Sedan får vi väl göra som vi varit tvungna att göra tid efter annan och ha utsättningar i gararget, efter det att cheferna svamlat färdigt. Någon måste ju sköta verksamheten också…"

 

En annan polis beskriver sin känsla av att vara på fritt fall mot omorganisationen:

”Tänk dig att du sitter i en bil och åker med en galning som dundrar fram rakt mot en bergvägg. Du påpekar det: Det är en bergvägg där. Nej, Nej säger galningen och ökar farten och påstår att det finns en tunnel där framme, att allt kommer att gå bra. Men ju närmare ni kommer desto tydligare blir det. Det finns ingen tunnelöppning där framme!”

 

Wennström ger rent skrämmande interiörer från justitiedepartementet, vilka synes förklara bakgrunden till att omorganisationen nu sker. Som Wennström beskriver det: ”Att bygga en pyramid uppifrån är inte lätt. Den dag byggnadsställningarna tas ner gäller det att fundamentet finns på plats, på rätt plats, och inte någon annanstans eller lite på sned. Risken är då, som alla förstår, att hela pyramiden rasar.”

 

Wennström beskriver även i denna bok företaget Enhancers inflytande både på tankegångarna bakom polisens omorganisation och tidigare. Han beskriver hur cheferna på en arbetsplats fick ”delta vid något som kallas för ”kalibrering”. En efter en kallas de till ett rum där enchanterkonsulterna satt upp listor på väggarna med namn på chefernas underlydande. De ska på stående fot med pilar visa om personerna ska få en pil upp, en pil rakt fram, eller en pil ner efter sina man. Jag kände mig som Mengele, sade en av dem till mig. Vad skulle en pil ner betyda för personen som dessutom var en kär medarbetare?”

 

En av undercheferna reagerade starkt, och när det kom fram till hennes högste chef att hon varit kritisk, blev hon uppsagd på stående fot…

 

Flera intervjupersoner tar upp ett argument för omorganisationens förträfflighet som lyder:

”Du är väl medveten om, att en enig parlamentarisk utredning ställt sig bakom reformförslaget?”

 

En annan intervjuperson som menar att i allt väsentligt fungerar styrmodellerna för polisen väldigt, väldigt bra, beskriver Wennström på detta talande sätt:

 

”Jag tänker här sitter en Candide framför mig. Det vill säga den eländige huvudpersonen i Voltaires roman med samma namn som oavsett vilka olyckor och bedrövelser han råkar ut för vidhåller att han lever i ”den bästa av världar”. En Candide parad med en släng av Bagdad Bob-light syndrom. Oavsett om fienden står vid stadsporten eller ej fortsätter man att predika att segern är nära. Exempelvis: ” vårt system bygger ju på att vi har en kader av tjänstemän i regeringskansliget som står för mycket kompetens och kontinuitet, och där regeringskansliets tjänstemannakander har en hög förmåga att omsätta politiska idéer till väl fungerande strategier”…

 

Boken är väldigt kort blott 142 sidor, men ändå faktaspäckad och analytisk, samtidigt som läsaren ges en skrämmande bakgrund till det Columbi ägg som myndighetssammanslagningen presenterats som. Jag menar att den bör vara obligatorisk läsning för alla som har åsikter om polisers effektivitet, polisfackets eventuella makt, (Gunno Gunnmo och Björn Eriksson har lämnat vittnesbörd om detta) omorganisationers självklara fördelar (närmare allmänheten genom att centralisera). Dessutom är den skriven med såväl ett bultande hjärta, ett tydligt engagemang och mycket stor sakkunskap.

 

För mig var den bättre än någon deckare. Men. De allra flesta inblandade personerna är nämnda vid namn. Om jag vore anställd under justitiedepartementet på lite högre nivå, skulle jag bäva inför boken. Den tycks mig i vissa avseenden testa gränserna för vad som kan publiceras i tryckt skrift enligt grundlagarna. Boken finns att köpa hos JURE förlag för endast 182:-.

 

Tommy Hansson

Gilla sidan:
Dela
sidan:
Polisfacklig historik i Stockholms stad 1890-1994