Publicerat 2016-10-21 13:00

Så kan kollegialitet krossas med i-löner

Polisen har haft I-löner i mer än tio år, fast hanterat i samverkan med polisfacket och där rimlig hänsyn tagits till erfarenhet och skicklighet. Men sedan Arbetsgivaren fått denna tumme, har flera avarter dykt upp, allt från CBA-betygsättning till att vissa arbetsuppgifter lönesatts skönsmässigt, efter vad som varit politiskt korrekt.

Historiskt har sådana exempel varit kvarterspoliser, områdespoliser, piketpoliser, poliser på ledningscentraler och barnutredare som fått extra påslag just för funktioner. Någon annan gång fick de som jobbade skift en extra dusör. Senast var det lokala poliser i vissa särskilt utsatta områden som fick extra pengar. När pengarna kommer som extra medel, är det enklare att acceptera än om de tas från den allmänna lönepotten. Ändå väcker det så klart ett visst mått av avund, särskilt när polisen i fråga kan ta med sig pengarna till andra arbetsuppgifter, medan den som tar över arbetsuppgifterna blir utan påslaget, bara för att just den polisen inte var vid rätt tidpunkt.

Problemet blir särskilt stort när det handlar om ett lagarbete, som polisarbetet är. Vi är extremt beroende av att alltid kunna lita på varandra fullt ut, i vissa situationer kan det rent av vara livsavgörande. Hur skulle det bli om poliser som inte fått påslag för att arbeta i särskilt utsatta områden vägrade att åka till sådana områden? Nu gör de så klart detta i kollegialitetens namn, särskilt när det är som "hetast" i just sådana områden.

En annan som också blivit utsatt för individuell lönesättning, och upplevt hur kollegiet blivit splittrat, är läraren Susanne Lärkeryd. Hon har skrivit en debattartikel i DN, där hon beskriver hur politikernas klåfingrighet när det handlat om att fördela lärarnas löneutrymme lett till att "förstelärare" fått klumpar i magen och skäms inför sina mindre lyckligt lottade kollegor, "sämstelärarna", som på grund av luddiga lönekriterier och utan förklaringar blivit satta på undantag. Det har gått så långt att de "särskilt skickliga" kallas för SS-gruppen...

Susanne skriver, och vi tror att många poliser känner igen sig:

"Det enda som har hänt är att man slagit in kilar, vattentäta skott, mellan oss som i tider av sjunkande skolresultat behöver mer av samarbete och mindre av grupperingar. Hur har man tänkt?, frågar vi oss. På vilket sätt ska det här förbättra skolan? Hur ska dessa reformer locka fler lärare till yrket när de flesta av oss i stället funderar på att sluta?" Hennes ord kan väl användas för polisen i krisen. Politikers löften om lärarlyft har besudlats av samma politikers klåfingrighet när det kommit till fördelningen av pengarna. Då blir risken att mer pengar ger sämre resultat!

Det finns även en annan aspekt på individlönerna, med politiska pekpinnar. De riskerar att leda till en tystare organisation där kritik upplevs leda till lönemässig bestraffning. Bäst att vara lydig, tyst och följsam, så att chefen tycker att man är en bra medarbetare. Eller som Susanne beskriver det inom skolvärlden:

"Takhöjden har sjunkit betänkligt. Snart kryper vi alla på golvet. När jag frågar min rektor om råd kring en klass som jag har problem med så skriver hen i sitt notesblock: ”saknar förmåga att hantera stökig klass”. Ingen törs ifrågasätta eller kritisera, det märks direkt vid nästa lönerevision. Vi har blivit ett tyst kollegium.

Naturligtvis kommer det här att gå ut över eleverna. En ledsen, besviken och frustrerad lärare uträttar inga stordåd i klassrummet."


Poliser uträttar stordåd varje dag på olika håll i Sverige. Ett exempel på det var för ett år sedan på Trollhätteskolan Kronan där en svärdsman oskadliggjordes tack vare polisers dådkraft.

Vilken polis som kommer som första patrull och ska ingripa i mycket akuta situationer kan ingen veta. Men den polisen ska inte behöva känna att han eller hon är en "sämstepolis"...


Tommy Hansson

 
Gilla sidan:


 


Tidningen POLISEN


Brandfacket
Dela
sidan:
Polisfacklig historik i Stockholms stad 1890-1994