Nättidningen som belyser polisernas vardag.
Blåljus - Logotype
Publicerat 2016-04-07 09:30

Ordning i Sverige?

Skatteverket ägnar sig inte bara åt att ringa upp prominenta personer som blir granskade av Uppdrag Granskning. De har även hand om våra mest grundläggande identitetsuppgifter, personnummer. Sverige var länge berömt för den exakthet, ordning och reda som rådde med personnumren, sedan de infördes 1947, nu tycks det vara sämre beställt med det.

Knappt har nyheten nått oss att vissa datum för personnummer blivit fulltecknade genom befolkningsökningen, förrän Nuri Kino i SvD i en ledare berättar om ännu större problem med identitetsuppgifter.

Nuri som är en journalist som inte väjer för att alltid söka sanningen,
satt en kväll på en restaurang. Han hörde att en man skröt med att han hade åtta olika ID-kort, och valde att gå fram för att fråga. Mycket riktigt, så var det, och mannen som var aningen berusad drog sig inte för att skryta om det. Men en kamrat till mannen avbröt samtalet, kanske anade han oråd.

Nuri funderade över hur vanligt detta kan vara, och fortsatte sin undersökning genom att kontakta poliser. En av dem skrattar när Nuri tar upp frågan och säger att det är allmänt känt, att poliser många gånger har bett ledningen att larma politikerna, men aldrig fått gehör. Han tipsar Nuri om en dom som föll nyligen. Nuri läser domen, och konstaterar att det handlar om åtta olika identiteterna för mannen som domen gäller. Åtta stycken. Åtta id-kort, åtta identiteter, åtta namn, åtta uppdiktade historier om ursprungsland och resa till Sverige.

Nuri forskar vidare och finner att problemen inte är helt nytt, han finner flera exempel från början av 2000-talet. Nuri gräver vidare och ringer till SÄPO. Känner de till detta?

”Givetvis är det ett känt tillvägagångssätt för att dölja sin egen identitet och sin brottsliga verksamhet.” Svarar en tjänsteman på SÄPO. Därmot vill SÄPO inte berätta om de funnit multipla identiteter på personer de bevakar. Frågan inställer sig om SÄPO har larmat politikerna om problematiken för att få en ändring till stånd. Nuri får svaret: ”Säkerhetspolisen som myndighet kan inte gå till politikerna och be dem stifta lagar åt oss.”

Skatteverket berättar att bedrägerier gällande förmåner och bidrag, om man ägnar sig åt kriminell verksamhet eller är belastad på något sätt så att man kan få en så kallad ren identitet som man kan använda i annat syfte är orsaker att skaffa flera identiteter. Dock menar myndigheten att problematiken inte är prioriterad då det "inte ses som grov brottslighet..."

Nuris undersökning går vidare till bedrägeripolisen, där Anders Olofsson svarar öppenhjärtigt. han berättar att de som har olika identiteter och kan gå in i styrelser för olika företag, företräda företag eller ägna sig åt olika oegentligheter. Det handlar även om bidragsbedrägerier och brott mot till exempel trygghetssystemen.

Olofsson menar att  dentiteterna bör vara baserade på biometriska data som är unika för alla individer, då skulle man kunna komma tillrätta med en del av fusket.

 

På Migrationsverket får Nuri ytterligare exempel. Med en alternativ identitet, kan möjligheterna för familjeåterförening missbrukas, så att en person med uppehållstillstånd i Sverige mot betalning kan ta hit en familj och få rundligt betalt för detta. På frågan om hur Migrationsverket motverkar fusket, svaras att det är politikernas sak att väga integritetskränkningarna mot id-problematiken.

 

Nuri Kino berättar att ingen av de myndigheter han kontaktat kan ge en uppskattning av hur vanligt problemet är. Dock finns det en term för fusket: ”identitetsrelaterad brottslighet”, så det är tillräckligt utbrett för att ha fått en egen benämning.

 

Blåljus kommentar: Att vi skriver om detta beror på att det är ett ytterligare exempel på företeelser i vårt moderna samhälle som gör polisarbetet mer komplicerat och tungrott. Anders Olofssons idé om biometrik kopplat till ID är nog bra. Men varför inte gå ett steg till?

 

Kanske är det dags att använda kodade DNA-uppgifter kopplat till identitet. Tänk så exakt det skulle bli. Och tänk så jobbigt för eventuella presumtiva våldtäktsmän och andra grova brottslingar... Hur man kodar om DNA-uppgifterna är ju valfritt, det kan rent av vara mindre integritetskränkande än personnummer! Personnumret anger ju både kön, ålder och i vissa fall var en är född - men det är ändå ganska sällan som en gärningsman lämnar sitt (rätta) personnummer kvar på en brottsplats!

 

Tommy Hansson

 

 



Gilla sidan:
Dela
sidan:
Polisfacklig historik i Stockholms stad 1890-1994