Nättidningen som belyser polisernas vardag.
Blåljus - Logotype
Publicerat 2011-03-10 19:00

Sammanfattning av JO:s beslut: 1614-2010 av Stf justitieombudsmannen Jan Pennlöv

”En ensampatrullerande polisman i en polisbil observerade att en motorcykel fördes utan registreringsskylt och bestämde sig för att genomföra en förar- och fordonskontroll. För att få motorcyklisten att stanna aktiverades polisbilens stoppanordning vid två tillfällen, vilket ignorerades av motorcyklisten. Denne försökte i stället köra ifrån polisen. Polismannen körde efter motorcyklisten i cirka 14 kilometer. Hastigheten var under stora delar av färden avsevärt högre än den tillåtna och mötande trafik tvingades vid två tillfällen att bromsa och väja till höger för att undvika kollision med motorcyklisten. Ingripandet slutade med att motorcyklisten körde av vägen. Denne fick sedan föras med ambulans till sjukhus. - Enligt min mening kan det inte råda något tvivel om att ingripandet var att bedöma som ett s.k. förföljande som inte var befogat vid tillfället. Förföljandet borde därför ha avbrutits i ett mycket tidigt skede. Jag är kritisk till polisens handlande i ärendet.”

Motorcyklisten fick böter för sin körning, men anmälde såväl den efterföljande polismannen, som det yttre befäl som kom till undsättning på olycksplatsen, för att denne inte polisanmält sin kollega. Han menar att det var vansinne av föraren av polisbilen att jaga honom i mycket hög fart…

Polismyndigheten i Västmanland, anförde att eftersom hastigheten varierat kraftigt, det gick fort på raksträckor, men när vägen blev kurvig, gick det sakta, på grund av att den flyende uppenbarligen inte behärskade sitt fordon så väl, så varierade det mellan efterföljande och förföljande under olika moment av det ca sex minuter långa förloppet. Vakthavande befäl bedömde det dock som ett efterföljande. Från det att hastigheten inrapporterades fram till det att motorcykeln gick av vägen är tidsskillnaden endast drygt en minut. Det vägavsnitt där motorcykeln gick av vägen är krokigt och hastigheten var då, vilket framgår av uppgifter i ärendet, låg.

Med hänsyn till detta, den tid under vilken efterföljandet pågick samt övriga omständigheter som framkommit har det, trots den olyckliga utgången, enligt polismyndighetens uppfattning inte funnits någon anledning att avbryta ingripandet. Myndigheten ansåg sammanfattningsvis inte att något fel begåtts.

Justitieombudsmannen bedömer efter en genomgång av aktuell lagstiftning, samt behovs och proportionalitetsprincipen, att det hela rörde sig om ett förföljande. Han är bekymrad över att polismyndigheten i sitt yttrande, och berörda befattningshavare inte ens i efterhand intar samma ståndpunkt.

Med hänvisning till tidigare JO-beslut, framhåller han

”att det över huvud taget inte bör förekomma att polisen förföljer någon enbart av det skälet att han eller hon kan misstänkas ha gjort sig skyldig till en överträdelse av trafikförfattningarna som inte kan föranleda annat än ett bötesstraff.” 


Det stycket gäller oavsett om det är en bil eller mc som förföljs, det talas om i regelverket och besluten om fordon.

JO anser således att förföljandet borde ha avbrutits mer eller mindre omedelbart efter det att det visade sig att MC-föraren inte hade för avsikt att stanna motorcykeln. Däremot föranleder händelsen inte något uttalande från JO mot det yttre befälets handlande. (att inte anmäla sin kollega).
Polismyndigheten i Västmanlands län förtjänar kritik för det inträffade.

Inte första gången efterföljande av MC prövas.


Det som JO skriver i detta beslut, prövas juridiskt med jämna mellanrum. En chefsåklagare, gick för ett par år sedan mycket längre, och väckte åtal mot en polis som stoppade en MC med misstänkta rånare på genom prejning , som Blåljus skrivit om tidigare. Då hävdades tesen att det skulle vara särskilt förbjudet att förfölja och stoppa (genom prejning) en MC, på grund av att dess förare/passagerare är så oskyddade.

Trots det tveksamma rättsliga underlaget, tog chefsåklagaren just det till intäkt att driva målet ända upp i hovrätten, för att skapa praxis som han sade. Han hade ingen framgång i sina yrkanden.

Polisiära glasögon eller juridiska

Justitieombudsmannens tolkning av vad det betyder när en motorcyklist inte bara saknar registreringsnummer, utan dessutom flyr när polisen vill kontrollera ekipaget är talande. ”en överträdelse av trafikförfattningarna”. Det är vad JO ser.

En polis ser först detsamma, kanske en tappad registreringsskylt, eller ett förbiseende. Men när föraren av mc:n inte vill låta sig kontrolleras utan flyr, finns det oftast en bättre förklaring till det, än att det inte sitter en regplåt på hojen.
2009_11_05-21_58_22-mc_gang
-Är MC:n stulen?
-Är den oskyltad för att kunna användas vid ett grovt brott (rån?)
-Är ägaren/föraren efterlyst?
-Har föraren olagliga droger i ryggsäcken eller i sig?


Det finns bara ett sätt att ta reda på detta: Genom att stoppa färden. Men JO tvingar polisen att titta åt andra hållet, för att inte riskera kritik eller i värsta fall åtal. Hur många grova brottslingar som med detta synsätt kommer undan lagföring, kommer med beslut som detta aldrig att klargöras.

Polisen i Sverige har att arbeta under lagarna och de tolkningar av lagarna som bland annat justitieombudsmannen står för. Det innebär att poliserna har att ta till sig justitieombudsmannens tolkning, även om de kan uppfatta det som frustrerande att även grovt kriminella kan utnyttja deras upplevda handfallenhet. En annan sak är att Polisförbundet kanske borde arbeta för att regelverket anpassas till den polisiära verkligheten.

Ironiska tankar som detta beslut väckt hos undertecknad:
Att en polis försöker etablera kontakt med den som misstänks för brott i syfte att reda ut om personen vill stanna och prata om det är kanske okay.
Däremot ska polisen självklart lämna den som inte vill prata i fred, i synnerhet då det rör sig om bötesbrott. Till exempel om ett fordon flyr, borde polisen begripa att föraren inte vill prata med honom. Att i det fallet åka efter personen framstår som oansvarigt, oetiskt och hänsynslöst.
2007_11_26-20_1_31-vagsparr
Att köra efter ett fordon med polisbil med påslagna blåljus uppfattas som en förlegad machoattityd som inte hör hemma vårt moderna Sverige. Ingen blir bättre av våld och tvång. Ingen blir bättre av hårdhet. Våld ska mötas med kärlek. Polisen borde visa vägen och föregå med gott exempel. Ska de kriminella bli snälla borde polisen vara snäll. Tänk om något farligt händer? Tänk om någon kommer till skada?

Eftersom någon alltid kan skadas om polisen gör någonting, borde polisen aldrig göra någonting. Är det så vi skall ha det?

Tommy Hansson
Gilla sidan:
Dela
sidan:
Polisfacklig historik i Stockholms stad 1890-1994

Nu räcker det