Nättidningen som belyser polisernas vardag.
Blåljus - Logotype
Publicerat 2015-08-10 11:30

Hej då till Polisen

En dag mitt i sommaren, när solen sken som skönast, träffade jag en gammal kollega, i min egen ålder. Hon såg yngre ut än på flera år och hade ett extra brett leende på läpparna, och vi hälsade som vanligt. Då berättade Lilian för mig, att hon bestämt sig för att lämna polisen - och att det sannolikt är det bästa beslut hon tagit, sedan hon blev polis... Hon berättade att hon tänkte gå i pension, och ville hinna njuta av många kommande friska år. Jag bad henne skriva ned några rader om beslutet, eftersom jag vet att Lilian alltid har intressanta åsikter och ett stort engagemang. Här kommer hennes berättelse:


"Hej då polisen.....nu drar jag på en sisådär 25 års ledighet med nästan full betalning. 
 
Gode tid vad jag har gillat att vara polis. Om jag skulle få leva om mitt liv en gång till så skulle jag söka polisskolan igen. Jag skulle vilja gå alterneringen i Skärholmen i södra Stockholm igen och bli så himla väl mottagen som jag blev 1978 som nybakad konstapel. Väl mottagen av äldre kollegor som var så trygga i sina yrkesroller. Poliser som var indelade i turlag på ordningssidan. Turlag som bestod av poliser i alla åldrar. Vi nybörjare åkte snålskjuts på våra äldre kollegers kunskap och erfarenhet. Varje turlag var som en familj. Man festade ihop och man blev varandras terapeuter på utsättningarna när man ventilerade tunga jobb som man upplevt på en del arbetspass. Utsättningar där vårt vakthavande befäl satt på kortändan av ett långbord och vi ordningspaddor fyllde bordets båda långsidor. Varje turlag som då alltid var fulltaligt hade också en hundpatrull knuten till gruppen. 

 

Alla poliser var så himla nöjda i slutet på 70-talet. Ingen avdelning klagade på att man var underbemannad. Inne på Kungsholmen fanns krimjouren som man åkte in med alla gripna till. På Kungsholmen fanns också mordrotel, sexbrottsrotel, utlänningsrotel, bedrägerirotel osv. På dessa rotlar jobbade specialutbildade poliser som var och blev så himla duktiga på det område som de jobbade inom. Ute på distriktens krimavdelningar jobbade man med vad vi nu mer kallar för vardagsbrott. 

 

Efter att ha åkt radiobil i Skärholmen i några år sökte jag polisrytteriet i Stockholm eftersom jag ridit i 25 år, haft egen häst hela livet, tävlingsridit i lätta klasser i dressyr, hoppning och terränghoppning och målet med min ansökan till polisskolan var just att bli ridande polis. Här slutade rosendrömmen kring min upplevelse av polisen kan jag säga. Man hade redan tagit in 5 kvinnliga poliser till rytteriet och det tyckte cheferna där uppe var mer än nog så de tänkte inte ta in fler kvinnor. De tog in 5 killar det året jag sökte, där 3 av dem, inte någon gång suttit på en hästrygg. På uppridningen fick jag betyg 7+ på en tiogradig betygsskala och jag fick veta att jag inte räckte till på hästryggen när jag åkte upp till K1 och frågade chefen på rytteriet varför jag inte blev antagen.  

 

Men va faan händer tänkte jag, gick till facket som skickade mig vidare till JÄMO. Man gjorde en utredning kring anställningsförfarandet och jag fick givetvis rätt i mitt kritik och fick 7.500 kronor i skadestånd. Men utredningen hade tagit 7 månader så jag kunde inte hoppa in i den nyrekryterade polisryttargruppen. En utbildning hade redan påbörjats av de nyrekryterade poliserna som höll på att lära sig i vilken tygel man skulle dra för att svänga till vänster respektive höger. Jag fick kort sagt vänta i 2 år till polisrytteriet tänkte göra nästa intagning av nya elever. Jag gillade mitt jobb i Skärholmen så det var bara att tuta och köra på i radiobilen i mitt underbara distrikt tillsammans med vårt nöjda fulltaliga turlag. 

 

När ytterligare 2 år gått sökte jag givetvis polisrytteriet igen. Jag blev inkallad i det slutna rummet tillsammans med tre polischefer som alla lutade sig fram mot mig, när vi satt runt ett bord, och sa att de ville att jag skulle ta tillbaks min ansökan till rytteriet för de ville inte ha mig där för jag var ett orosmoment. Men "hu" vad rädd jag blev (läs detta som ironi)! Jag gick till facket igen och talade om vad som sagts mig vid det runda bordet. Facket gick till chefen på polisrytteriet och sa att Langborg skulle jobba där vad chefen än hade för åsikt om henne som person eller kön. Chefen gjorde som facket sa och satte mig i ett turlag på rytteriet med arbetssugna polisryttare och ett arbetsvilligt turbefäl.

 

Jösses vad många vaktparader, audienser och fotbollsmatcher som jag fick delta i från hästryggen. Mycket jobb på asfalt blev det givetvis men många timmar kunde man också tillbringa på hästryggen på Gärdet, Djurgården och i Liljansskogen. Men när chefen på rytteriet inte hälsat på mig under de ca 5år som jag jobbade där, tänkte jag till slut att han inte var värd mina tjänster. Detta trots att jag stortrivdes i turlaget och hade haft fantastiska utmaningar från hästryggen på alla kommenderingar som vi jobbat tillsammans på.

 

Jag sökte då till Handenpolisens våldsrotel eftersom jag bodde i Haninge och tänkte att de vore smutt att ha kort resväg till och från jobbet. Som ordningspadda hade jag givetvis inte utrett brott och tyckte som många andra ordningspaddor att krim var ett ställe man kunde sitta och vänta på att dö på om man inte dög att jaga busar i yttre tjänst. Men oj vad fel jag hade! 

 

Jag blev antagen till våldsroteln i Handen i början på 90-talet. I en tid när polismyndigheten hade råd att fortbilda poliser. Man skickade mig på allsköns kurser. Jag blev skjutinstruktör, blev barnutredare, utredde sex och våldsbrott i nära relationer förutom alla andra brott som kommer in på en våldsrotel. De sista 3 av de 17 år som jag jobbade i Handen var jag dödsfallsutredare samtidigt som jag var ansvarig för inkommande djurskyddsärenden eftersom jag varit veterinärassistent i 4 år innan jag sökte polisskolan och kunde därför skilja ett välvårdat djur från ett vanvårdat. Detaljer om vad jag fick uppleva under mina 24 år som krimmare i Handen och i Västberga som jag sedan flyttade till, får publiceras i en kommande skrift av något slag. Tyrestabranden, miljonären som föll från balkongen i Bredäng som ledde till gripandet av kapten Klänning, dubbelmordet i Högdalen mm 

 

Har som sagt jobbat de senaste 7-8 åren på grova brottsgruppen i Västberga. Jag har under mina 37 år som Stockholmspolis varit så himla stolt över mitt yrkesval. De senaste åren har jag dock upplevt att jag allt för ofta måste kompromissa med mina ambitioner om hur jag vill utföra mitt arbete. Jag gjorde därför ett val att gå i pension ett år i förtid när jag  fortfarande kan lämna skutan med åtminstone min flagga i topp. Så hej då polisen nu drar jag på långledighet. Hoppas alla nya poliser kommer att få lika roligt som jag har haft det (läs ir....) nä jag bara skojade.


Jag menar verkligen att nya poliser ska få det bra i den nya organisationen. Men om sanningen ska fram så blöder polismyndigheten för närvarande och det kommer ta många år innan man hittar någon doktor som kan ordinera rätt medicin, operera eller sätta på tryckförband på de största såren och kanske t.o.m ge blodtransfusion innan myndigheten kommer på fötter igen och bli lika välmående som på glada 80-talet.

 

Lilian Langborg / insp

Stockholm            

 

Blåljus kommentar: En och annan kanske drar en lättnadens suck nu när Lilian lämnar över till nyare poliser. Säkert flest s k busar, men måhända även en eller annan chef som har svårt för det klarspråk och engagemang som alltid varit Lilians signum. Vi ser så klart fram emot kommande texter från Lilian, oavsett om det blir i debattform eller som den ultimata polisromanen från verkligheten. Det är ingen slump att Lilian finns med i Jonas Trolles bok om "Kapten Klänning. För sådana om Lilian hade den senare anledning att passa sig noga...

 

Tommy Hansson

Gilla sidan:
Dela
sidan:
Polisfacklig historik i Stockholms stad 1890-1994

Nu räcker det