Nättidningen som belyser polisernas vardag.
Blåljus - Logotype
Publicerat 2018-10-08 15:00

Vad var det vi sade?

Idag hade SNS, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle ett seminarium med anledning av Statskontorets utvärdering av polisreformen. Det var en kunnig panel, med akademisk expertis, facklig erfarenhet, polisledningen och utvärderingschefen från Statskontoret som debatterade hur vi hamnat där vi hamnat.

Statskontorets Erik Axelsson

presenterade utvärderingen av Polisens omorganisation, som han varit projektledare för. Den visar att det finns ett par vinster med omorganisationen, men på de flesta delmålen har efter snart fyra år de förväntade målen inte uppnåtts. Detta beroende på bristande myndighetsstyrning, resursbrist och att delar av genomförande varit svårare än förväntat, enligt Statskontoret.

 

Att komma närmare medborgarna, som var ett viktigt delmål för reformen, har som bekant prövats tidigare, och även både kvarterspoliserna och närpolisreformen gick i graven just på grund av bristande resurser.

 

Statskontoret rekommenderar dock polisen att ta de bra delarna av reformen till sig och att lära av gjorda misstag och erfarenheter.  Reformen är en bra grund, men nu är det upp till polismyndigheten att ta tillvara möjligheterna som omorganisationen ger.

 

Erik konstaterade även, senare under paneldebatten att Statskontorets granskng skett i enlighet med det uppdrag som Statskontoret fått av Regeringen. Det är Regeringen som bestämt vad som ska granskas.

 

Docent Micael Björk, vid Göteborgs Universitet,

började med att konstatera att måluppfyllelsen till stora delar får betraktas som ett misslyckande:

 

Vad var det jag sade…

 

Micael har följt polisens omorganisation under lång tid och skrev i samband med polisreformen ett antal arbetspapper som bland annat betonade vikten av att ta polisernas erfarenheter tillvara. Han är förundrad över att de varningsrop som hördes från många olika håll inte hindrade haveriet.

 

Varför blev det som det blev och inte som vi ville?

 

Hur kunde även denna polisreform misslyckats – det är ju inte första gången.

Om polisen ska effektiviseras, måste det ha skett en grundlig orsaksanalys innan. Det finns en strukturell osäkerhet som drabbar det moderna samhället. Det leder till problem när vi ska bygga bostäder, bilda regeringar eller omorganisera polisen. När vi vill göra förändringar, tror vi att vi skall kunna kontrollera förändringarna genom direktiv och standardlösningar. Den yrkeskunskap som finns i organisationen förringas och strukturförändringarna blir lösningen på alla problem. Där ligger problemet, i styrmodellen och kraven på enhetlighet.

 

Kanske borde även omorgansiationen ha lärt av historien i stället för tvärsäkerhet och maktfullkomliga program från toppen – som leder till upprepade misslyckanden. Polismyndigheten präglas av en klassisk form av byråkrati, en oförmåga att lära av tidigare misstag. Därför talar mycket för att vi riskerar att stå här och ha ett nytt seminarium 2024 med ämnet varför polisen misslyckats igen och varför det blev som det blev och inte som vi ville…

 

Det finns dock hopp, det finns kommunpoliser och lokala polischefer som tar sina uppdrag på allvar. Dessutom finns en del bra samordningsfunktioner som är helt nödvändiga. Dessutom verkar narkotikarotlar ha rest sig ur askan, och börjar leverera, liksom arbetet mot grovt vapenbrott. Som Micael citerade en gammal polischef:

 

”Förmåga att ta hand om det som en gång fungerat bra, fungerar först nu igen. Då kan personalen börja tro på det de gör, vilket är nyckeln till framgång.”

Det innebär att personalen behöver få ett bättre inflytande för en bättre verksamhet.

 

  

Därefter blev det en paneldebatt med Erik Axelsson, Lena Nitz, Polisförbundet, Johanna Mattsson, ST, Lars Modig, JUSEK,  och Eva Årestad Radner, chef på rikspolischefens kansli.

 

Lena menade att en anledning till att omorganiseringen inte blev som det var tänkt är att Polismyndigheten efter bildandet stängde dörren till inflytande från medarbetare och fackförbund. Där höll de fackliga kamraterna med. Lars menade dock att en del av reformens problem berodde på en kultur (bland poliser) som var chefsfientlig. Och Johanna menade att en del av polisbristen kunde lösas genom att civilanställda fick bli förundersökningsledare vilket kunde frigöra poliser till kärnverksamheten…

 

Överkurs: I publiken satt auktoriteter på polisreformen som mycket väl hade kunnat hålla med i Micaels lakoniska ”vad var det jag sade”. Dels professor emeritus Bo Wennström, som bland annat har skrivit en bok om polisreformen, ”Svensk Polis, pusselbiten som inte passar in” som innan reformen pekade på riskerna att inte låta professionen få tillräckligt inflytande. Och varnade för faran med att använda managementmodeller snarare än beprövad erfarenhet. Men framförallt, satt polisreformens andlige fader, Thomas Rolén i lokalen. Som bekant var han ordförande i Genomförandekommittén som hade uppdraget att lägga ritningarna, förankra och förbereda polisreformen.

 

Thomas Rolén var närmast profetisk i sitt äskande nästan ett år innan den första januari 2015, vilket Blåljus då beskrev så här:

 

”Den kommande omorganisationen av polisen till en myndighet går inte att jämföra med närpolisreformen. Omfattningen av den kommande omorganisationen går inte att överblicka. Samtidigt ska allt gå vansinnigt snabbt vilket troligtvis kommer att leda till att stora misstag görs. Polisen har nu precis som då, en usel ekonomi vilket inneburit att ordförande för genomförandekommittén, Thomas Rolén, begärt nästan två miljarder mer av regeringen för de första tre åren av den nya myndigheten. Han skriver, i sitt äskande att ”om medel inte tillförs Polismyndigheten finns det en stor risk att den effekt av reformen som riksdagen och regeringen förväntar sig riskerar att omintetgöras”. Ett inte helt vanligt klarspråk…

 

Vi kan bara hoppas att regeringen har lärt sig av de tidigare misstagen. Om regeringen inte vill skjuta till de pengar som behövs kommer den nya polismyndigheten att få det svårt att leva upp till riksdagen och regeringens stora förväntningar.”

 

Varken från Alliansen i den första budgeten efter förra valet, eller från rödgröna budgetar därefter anslogs de pengar som kunnat få ekvationen att gå ihop. I stället röstade många poliser med fötterna genom att lämna polisyrket. Ofta med sorg i hjärtat. Regeringens främsta åtgärd för att få reformen i hamn var att tillsätta den föreliggande utredningen genom Statskontoret. Som så klart skulle granska myndighetens, inte regeringens tillkortakommanden...

 

Nu kräver partierna från vänster till höger fler poliser och mer pengar till polisen. Reformen ska räddas kosta vad det vill. Det hade varit billigare att lyssna från början.

 

Nu, efter tre år av statskontorsutredande, (som utrett Polismyndigheten, på regeringens uppdrag) och efter en rikspolischef med omöjligt uppdrag, är vi således flera som kan åberopa Micael Björks yttrande: ”Vad var det vi sade”!

 



Tommy Hansson

Gilla sidan:
Dela
sidan:
Polisfacklig historik i Stockholms stad 1890-1994