Nättidningen som belyser polisernas vardag.
Blåljus - Logotype
Publicerat 2018-08-13 09:40

Slut på semestern

Under denna osannolika sommar, har det funnits förutsättningar för de som fått vara lediga att njuta av sol och bad i en omfattning som fått en del att tycka att det räcker nu. Och, så tog semestern slut. Under den sista semesterveckan, övergick jag själv från bad och sol till att läsa en bok.

Vad var det som hände, när Sverige tog avgörande beslut om migration och integration? Vem sade vad? När sades det? Och, de som inte har ändrat sig, hur resonerar de?

 

Att göra en bok i det ämnet är att ge sig ut i ett minerat område, de flesta har en klar åsikt och den som tycker annorlunda riskerar så klart att betraktas som mindre vetande eller i värsta fall att antingen stämplas som naiv, rasist eller rent av en apologet av Hitler och hans anhang...

 

Två som oförväget tagit sig an uppgiften i en tid då allt tycks föränderligt är Mustafa Panshiri och Jens Ganman.

 

Mustafa är polis, som lämnat yrket för att få jobba med det han tycker är viktigare, nämligen att bidra till integreringen av ungdomar med bakgrund liknande hans egen. Han började det arbetet när han var polis, men fick inte möjligheter att göra den nytta han kunde och ville då Polismyndigheten avslog hans förslag gång på gång.

 

”Vi har ingen strategi för den sortens arbete” fick Mustafa höra av sina överordnade. Mustafa tänkte: Det borde inte vara jag som tjatar om detta med min arbetsgivare – Det borde ju vara de som tjatar på mig. Konsekvensen blev, att Mustafa startade eget och lämnade Polismyndigheten och nu åker land och rike runt och med sina unika kunskaper, sitt förtroendekapital och sin kulturella och språkliga kompetens bidrar till att introducera främst afghaner till det svenska samhället. För vem skulle göra det bättre?

 

Jens Ganman för sin del är journalisten som arbetat bland annat inom Public Service och för tidningar främst i mellannorrland. När han för några år sedan började diskutera den svenska migrationspolitiken och dess effekter på ett kritiskt sätt, hamnade han i vad en polis kunde kalla för kylskåpet. Det fick honom att bland annat starta en facebooksida där han ägnar sig åt ytterst elak, en del skulle säga cynisk, satir. Han skrev bland annat en serie där han skildrade en fiktiv dag i olika politikers eller makthavares liv. Dessutom började han göra cirkeldiagram där han åskådliggjorde förmenta motiv i olika aktuella händelser eller debatter, som spridits flitigt i olika sociala media.

 

I boken citerar han allt från Gustav Fröding till Tom Petty, förutom mängder av populärkulturella referenser från spel och film, och ger en slags självdeklaration:

”Jag inser att jag inte är god. Jag är bara jobbig. Jag har fel värdegrund, och jag har fiskat i grumliga vatten så länge att det finns barndomsvänner som slutat kontakta mig. Offentliga funderingar om integration och invandring gör dig radioaktiv. Din ”empatilöshet” strålar ut från dig i sjukliga vågor.

Men. Det skiter jag i.”

 

Med den kännedomen är nog samarbetet med Mustafa en god idé, han tycks vara lugnet själv när det blåser iväg och klarar att hålla huvudet kallt nästan alltid. Han berättar även egenupplevda händelser från sin tid som polis och hur det hänt att han som privatperson tvingats ta på sig sin mentala uniform för att lösa kritiska situationer. Den typen av situationer känner nog många poliser igen sig i.

 

Så vad är det för en bok som Jens och Mustafa har satt ihop?

Den heter ”Det lilla landet som kunde” (Vulkan förlag ca 200:- på postorder) och handlar om Sverige. Eller bilden av Sverige. Eller vart Sverige är på väg. I tider som dessa, skulle man kunna gissa att många förlag skulle vara intresserade av att ge ut en bok som mer djuplodande tar samma avstamp som Grotesco gjorde i sin hyllade musikal ”Flyktingkrisen” eller dokumentären i SVT ”Tvärvändningen”, om än inte med samma förtecken.

 

Men så blev det inte. För att boken skulle bli verklighet startade författarna en insamling på Kickstarter – och nu är boken en bästsäljare.

 

Jag funderade på att låna boken på biblioteket i min hemkommun eller i grannkommunen, men när jag sökte på titeln kom jag på bägge ställena till en annan bok, som heter ”Katja, Helvetet i paradiset”. Det handlar om en jugoslavisk flyktingflicka som kom till Sverige för runt 50 år sedan. En slump som ser ut som en tanke...

 

Författarna till Det lilla landet som kunde, har gått grundligt tillväga. De har undersökt hur enkelt det är att bli japan, genom fältstudier, och i det landet intervjuat bland annat en svart medborgarrättsaktivist och en högprofilerad feminist. Samtidigt gör de hela tiden iakttagelser om allt från populärkultur till sexuella preferenser och hur stort inflytande den svenska jämställdhetsdebatten och feminismen haft på världen. Eller inte haft. Avsnittet där de knackar på dörren till en japansk gayklubb, är sedelärande.

 

Dessutom intervjuas andra personer i Sverige som påverkat eller påverkats av den svenska migrationspolitiken. Företagare i förorter, och flera andra med utländskt påbrå får ge sina bilder. Henrik Arnstad, Victoria Kawesa och Jimmie Åkesson blir grundligt intervjuade. Det blir särskilt underhållande då Jens, som tycks hålla i skrivandet, ständigt gör självreflektioner. Särskilt när journalisten går i polemik med Victoria avslöjar han sina egna tillkortakommanden på ett obarmhärtigt men transparant sätt. En god journalist ska inte gå i polemik utan hålla sig kall. Och när de skall intervjua Jimmie, vill de verkligen göra allt för att inte vara för mesiga. Jens har på sig damsolglasögon medan Mustafa spänner sina biceps – det borde väl få Jimmie ur fattningen?

 

Det bör framhållas, att både Victoria och Henrik för sin talan med bravur och inte faller i farstun ens för provocerande frågeställningar.

 

Boken i övrigt innehåller mängder av citat och källhänvisningar – om det ska föras fram kontroversiella åsikter om migration gäller det att se till att ha på fötterna. Annars blir det som brukligt i Sverige en debatt om debatten i ställer för om sakfrågan. Jag gissar att det är därför det finns hela 452 fotnoter lagda till den 439 sidor långa texten.

 

 

Mustafa tycks ha bidragit med stora kunskaper om polisens problematik, och kanske även har förmedlat kontakt med riktiga poliser. Ett fikarumssnack en tid innan förre rikspolischefen avgick är inte nådigt, men tongångarna känns igen, dessvärre. Men dessutom innehåller boken ett reportage med Sverige siste integrationspolis, Ulf Boström. Han har väldigt mycket att säga om hur polisen fungerar och hur det borde vara. Till yttermera visso har han en mycket stor kompetens om hur olika kulturer påverkar situationen i Göteborgs förorter, och sannolikt även på andra håll. Ulf skräder inte på orden, utan säger: ”Polisens gamla devis, att skydda, hjälpa och ställa till rätta är numera helt satt ur spel. Redan på 1980-talet tog man bort grundbulten i hela systemet – kvarterspolisen – och vi lider fortfarande av detta beslut”.

 

Ulf beskriver även en annan samhällsutveckling, att vaktbolagen som i slutet av 1970-talet hade 5% av polisens budget bara växer. – 2017 har den stigit till 200% - Samhället retirerar från sina åtaganden. Man lämnar över till privata entreprenörer – 90% av de ungdomar som döms till brott återfaller i brott, men det blir inte ens en debatt om detta...

 

En invandrare och företagare som författarna och Ulf besöker, berättar om de hot han utsätts för, men att han inte vill skaffa skjutvapen, även om det vore en enkel lösning. Han skulle aldrig köpa vapen av dessa människor som han kallar elaka, onda. De  ligger bakom tjugo till trettio mord i Göteborg de senaste tio åren, säger han. De skickar fram 13 – 14-åringar för att utföra sina smutsiga dåd. De är fega råttor. Vidriga. När företagaren får frågan om vad som skulle hända om de dödar honom, svarar han:

 

”Mina släktingar eller mina vänner skulle döda den som dödat mig.”

 

Det är ingen ljus bild av tillståndet i Sverige som målas upp i boken. En fråga som återkommer är kvinnors och judars utsatthet i områden där många har svårt att ta till sig det moderna svenska sättet att se på jämställdhet och religionsfrihet. Bland annat tas ämnet hur religion och kultur kan begränsa kvinnors rätt upp ur olika perspektiv. Boken beskriver även det svenska medielandskapet och hur alternativa media fått ett allt större spelrum. Och hur kändisars åsikter fått större utrymme än kunskap.

 

Boken gavs ut ungefär samtidigt som Sverige fick en ny Rikspolischef. Men innan den så kallade Gymnasielagen antogs. Och innan Joakim Ruist fick sin forskning ifrågasatt i Aktuellt. Innan en elefant fick svara för ett riksdagsparti i en Pride-debatt. Innan Expressen gick från att hänga ut SD-troll från Internet till att göra mysreportage om smygsverigedemokrater på husbilssemester i Sölvesborg…

 

Det är inte utan att man undrar vad som skulle stå i en liknande bok om fyra år...

Med alla fotnoter, är det ändå så, att Det lilla landet är en högst subjektiv bok. En del läser så klart boken och håller med om det mesta. Medan andra lär förargas över frågeställningarna och problemformuleringarna. Donald Trump ges exempelvis delvis rätt i sakfrågan efter ”Last night in Sweden"-tweeten. Men oavsett om man håller med författarna eller inte, är boken en nyttig påminnelse om mycket av vad som sagts och gjorts i migrationsdebatten genom åren och fram till vintern 2018. Utan tvekan är boken ett tidsdokument som beskriver en utveckling av debatten, migrationspolitiken och dess underströmmar. För den som följt debatten är den dessutom lika underhållande som en berg- och dalbana.

 

Och fortfarande finns det många som inte har ändrat sig, oavsett om de heter Jimmie eller Annie eller något helt annat...

 

Tommy Hansson

Gilla sidan:
Dela
sidan:
Polisfacklig historik i Stockholms stad 1890-1994