Publicerat 2019-02-02 18:40

Profileringsdebatten mår inte bra av förenklingar

Blåljus har lyft några texter i kölvattnet efter Kalla Faktas program där polisiär profilering på etnisk grund beskrevs. Nu har även Martin Marmgren, som själv jobbar som polis i det särskilt utsatta området Rinkeby, skrivit en text på facebook, som beskriver att problematiken inte är så enkel.

 

"Polisens eventuella rasprofilering debatteras nu flitigt igen (inte minst efter TV4:a Kalla Fakta och det efterföljande SVT opinion på temat), och ofta på ett ganska förenklat och polariserat sätt där det antingen hävdas att polisens profilering genomsyras av rasism eller att vi aldrig, utom möjligtvis i extrema undantag av så kallade "rötägg" skulle ta hänsyn till etnicitet i profileringar. Eftersom den här frågan enligt mig är betydligt mer komplex än vad många låtsas om behandlar jag den i ett eget inlägg. Jag återkommer till den bredare frågan om eventuell rasism och övervåld inom ordningsmakten.

 

Som många poliser har förklarat, bland annat genom kloka inlägg ifrån Huddingekollegan Reine Berglund och regionpolischefen Ulf Johansson så behöver polisen profilera.

 

Sannolikheten att genom rent slumpmässiga kontroller få tag på lika mycket droger, vapen och efterlysta är obefintlig så utan profilering försvåras kampen mot den grova brottsligheten markant. Däremot är det förbjudet att profilera på "ras" (eller etniskt ursprung) och många poliser, bland annat Jale Poljarevius, chefen för lokalpolisområde Uppsala, hävdar att det inte förekommer (SVT Opinion). Den hårda linjen är för mig svår att förstå. Jag är tvärtom helt övertygad om att etnicitet för många poliser är en av de byggstenar som används vid profilering, vilket även kollegan Hanif Azizi tar upp i ett inlägg på sin sida "Inspiration till Integration". Det innebär att saken är långt ifrån så enkel som många poliser tyvärr gärna vill hävda. Frågan blir då istället om den sortens profilering vi använder är försvarlig, var gränserna går, vad vi kan göra för att vi ska hålla oss på rätt sida om dem.

 

Profilering handlar alltså om att baserat på ett antal faktorer bedöma om en person är speciellt intressant att kontrollera. Tid, plats, beteende är relativt okontroversiellt, men även klädsel, ålder och kön är bland de faktorer som självklart påverkar bedömningen om hur sannolikt det är att en kontroll leder till "träff" av exempelvis vapen eller knark. Extremt många fler yngre män begår brott än äldre kvinnor. Om man nu utgår ifrån Stockholms nordvästra förorter så är det också ett faktum (utan att lägga någon värdering i det, eller gå in på orsakerna) att vi bland de tungt kriminella som figurerar i skjutningar, narkotikahandel mm har en enorm överrepresentation av män med invandrarbakgrund. Det innebär att det sannolikt inte är helt irrationellt (om man enbart utgår ifrån att målet är att kontrollera de individer där man får störst chans till träff) att väga med även etnisk bakgrund som en medveten eller omedveten byggsten i profileringsbedömningen. Därmed inte sagt att det är korrekt.

 

Dessutom ska man ha med sig att beprövad erfarenhet och fördomar kan vara svåra att skilja ifrån varandra, och i mångt och mycket kan glida samman. Som kollegan Stefan Holgersson påpekar i Kalla Fakta så ökar ju också sannolikheten att få träff om man kontrollerar en grupp hårdare. Poliser är exempelvis notoriskt dåliga på att kontrollera kvinnor för narkotika och vapen, och skulle kontrollerna göras mer slumpmässigt och mindre profilerande (i detta fallet på kön) är det möjligt att bilden av att det nästan enbart är män som bär på sig olagligheter skulle justeras en aning. Hur som helst så vore det närmast omänskligt om poliser inte överhuvudtaget påverkades av erfarenheten och/eller bilden av att det förekommer mer vapen och knark bland unga män med invandrarbakgrund när man bedömer vilka som är intressanta att kontrollera (på samma sätt som man påverkas av bilden att män är mer kriminella än kvinnor). Speciellt eftersom det dessutom är ett vedertaget faktum att alla människor har och påverkas av fördomar, och det finns gott om föreställningar kring etnicitet och kriminalitet.

 

De flesta skulle nog dock tycka att en profilering på basis av kön är rätt okontroversiell, medan en på basis av etnisk härkomst är förkastlig. Jag har full förståelse för det. Män som grupp är knappast särskilt utsatta i vårt samhälle (vilket självklart inte innebär att inte enskilda män kan vara det). Personer med invandrarbakgrund, kanske speciellt afrosvenskar, är det däremot. Kriminologen Leandro Schclarek Mulinari är inne på något viktigt när han i Kalla Fakta tar upp känslan av att inte få tillhöra, eller vara inkluderad i, samhällsgemenskapen. Att känna sig trakasserad eller utpekad av polis som redan utsatt grupp kan förstärka den känslan, vilket kan få följdverkningar inte bara vad gäller förtroendet för rättsväsende, utan i relationen till hela samhället.

 

Det finns alltså flera anledningar till varför jag tycker att det är dumt av poliser att vifta bort den upplevelse som många svenskar med invandrarbakgrund har av att ha blivit etniskt profilerade. Dels för att jag är övertygad om att det förekommer. Säkert väldigt sällan i en rent rasistisk form där någon kontrolleras endast baserat på exempelvis hudfärg, men desto oftare som en del av en helhetsbedömning som ändå gör att exempelvis en ung man med invandrarbakgrund löper en markant högre risk än vad än etniskt svensk kamrat gör att bli kontrollerad, och om man dessutom bor i ett utsatt område så lär den risken öka ytterligare.

 

Det är mycket begärt att alla ska tänka som riksdagsledamoten Arin Karapet (i SVT Opinion), att det är bra att polisen gör kontroller, om kontrollen känns som en kränkning och bekräftelse på ett utanförskap. Och när den känslan uppstår skadar det både polisens uppfattade legitimitet och vår möjlighet att utföra vårt trygghetsskapande uppdrag.

 

Lösningen är inte att sluta profilera. Dock tror jag att det kan ske med ökad medvetenhet om vad och hur vi gör, och med en kritisk blick på när vi glider över i att agera på fördomar. Om man vid en kontroll förklarar just varför den aktuella personen eller fordonet blev stoppat (naturligtvis utan att röja eventuell underrättelseinformation om sådan finns) så ökar inte bara medvetenheten hos den som kontrollerar, utan även förståelsen hos den kontrollerade. Det är därför väldigt viktigt att vi är kommunikativa när vi genomför kontroller, och än viktigare att vi har ett bemötande som visar respekt och inger förtroende. Om man på ett artigt och korrekt sätt förklarar varför man kontrollerade en person, och sedan ber om ursäkt för att man tagit dennes tid om det visade sig att personen inte alls var intressant för oss och lämnar med ett handslag så är risken relativt liten att hen upplever sig ha blivit kränkt, får minskat förtroende för myndigheter eller får en bild av utanförskap bekräftad. Det kostar ganska lite - en del kollegor (och ordningsvakter) behöver bara backa lite ifrån inställningen att "jag ska inte behöva förklara mig/be om ursäkt för att jag gör mitt jobb" och ha ett mer utvecklat motpartsperspektiv - men kan ge väldigt mycket i ökat förtroende för ordningsmakten och en förbättrad trygghet.

 

Det sagt så vill jag poängtera att jag tror att svensk polis är bland de mest professionella och minst rasistiska poliskårerna i världen. Och att det i min förhoppning om ett mer utvecklat motpartsperspektivet även ingår att polisens kritiker ökar sin förståelse för vilka utmaningar man möts av i yrket, där verkligheten ofta är bra mycket mer komplicerad än vad regelverk vill låtsas om.


Martin Marmgren

 

Blåljus kan bara hålla med, problematiken är inte enkel, eller svart eller vit. Det finns inte ens en sanning utan flera. En faktor som dykt upp i mitt huvud under diskussionerna, är just vikten av att vara kommunikativ, att ta sig tiden att förklara tjänsteåtgärderna. Kanske har polisen blivit sämre på det, när resurserna inte räckt till för nära poliser som Hanif Azizi eller Martin Marmgren (Eller mig själv i en avlägsen forntid). Redan då vinnlade sig områdespoliser om att förklara sina tjänsteåtgärder, medan det kunde förekomma att ingripandepoliser tvingades skynda vidare till nästa akutjobb. Då fick vi förklara deras ingripanden i efterhand. Idag tror jag inte att det sker i alla områden, det finns varken tid eller poliser till det...


Tommy Hansson

Gilla sidan:


 


Tidningen POLISEN


Brandfacket
Dela
sidan:
Polisfacklig historik i Stockholms stad 1890-1994