Nättidningen som belyser polisernas vardag.
Blåljus - Logotype
Publicerat 2013-03-14 17:30

Svenska poliser utpekade

som villiga mördare i DN

Jämförs med Eichmann


Så här skriver DN i en artikel lördagen den 9 mars: ”Svenska tjänstemän som poliser, biljettkontrollanter, anställda vid Migrationsverket och andra som har det gemensamt med Eichmann att de varje dag gör sin plikt genom att skicka människor till sin död”.

Den här oerhörda kränkningen av de utpekade tjänstemännen kan DN lugnt ägna sig åt. I lagreglerna kring tryckfriheten finns ingen möjlighet för någon – varken enskild eller organisation – att ställa några krav på att tidningen ska publicera förtydliganden, genmälen eller beriktiganden. Det känner sig tidningen bara tvingad att göra om den angripit enskilda personer. Där kan en snabb, generös publicering av genmäle nämligen minska risken för fällande tryckfrihetsdom.

Sanning, relevans och balans

Det som en organisation som Polisen kan hoppas på i det läget är att medierna står för sina hedersbegrepp: sanning, relevans och balans i publiceringen. Men det gör inte DN i det här fallet. Åsa Beckman som redigerar Boklördag i Kultur-delen där artikeln publicerades vill inte ta in mitt förtydligande (se nedan). Chefredaktör Peter Wolodarski bekräftar refuseringen.

DN tycker alltså att det är sant, relevant och balanserat att jämföra svenska poliser med nazistförbrytaren Adolf Eichmann som sände miljontals judar till koncentrationslägrens dödsfabriker. Eichmanns handlande skulle enligt DN vara jämförbart med att svenska poliser verkställer ett utvisningsbeslut där en domstol funnit att den berörda personen inte har asylskäl (fara för livet i hemlandet hade förstås varit ett självklart asylskäl).

Vi står inför ”Polisens förlorade heder” för att nu koppla till en berömd bok om lika skumma publicistiska metoder i efterkrigstidens Tyskland. Och DN bryr sig inte ens.

Claes Cassel

FOTNOT: Såvitt Blåljusred kunnat finna går det tyvärr inte att länka till den omnämnda artikeln.


DET INLÄGG SOM DN REFUSERADE:


Jag tycker att kulturdebatten måste få ta ut svängarna rätt ordentligt. Ska inläggen där hela tiden vara välkammade och genomtänkta kommer vi inte vidare. Men jag vill ställa frågan om det inte möjligen även i kulturdebatten kan finnas någon bortre gräns där redaktionen till sist känner att den måste ställa vissa krav på inläggens relevans?                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                           
Lyra Ekström Lindbäck skriver på Boklördag: ”Svenska tjänstemän som poliser, biljettkontrollanter, anställda vid Migrationsverket och andra som har det gemensamt med Eichmann att de varje dag gör sin plikt genom att skicka människor till sin död.”

Oerhörd kränkning

Hon måste avse eftersökningen av personer som i dom fått avslag på sin asylansökan och alltså inte får vistas i Sverige enligt vårt regelverk.

Kanske är det så att vi utpekade tjänstemän i kulturdebatten måste tåla den oerhörda kränkningen att likställas med en villig mördare och företrädare för en av de blodigaste förbrytarregimer världen skådat?

Måste vi tåla en ren lögn?

Men måste vi verkligen tåla en ren lögn? De människor på flykt, som saken handlar om, har fått sin ansökan noga prövad i en svensk domstolsprocess som byggts upp med tydligt mandat att på alla sätt göra hanteringen rättssäker.

Hade det i den processen blivit styrkt att ”de skulle skickas till sin död” hade de förstås fått asyl omedelbart. Det är lyckligtvis kristallklart att Sverige inte skickar iväg folk som riskerar att dödas i hemlandet.

Svenska myndigheter agerar på folkets uppdrag

Jag läste nyligen i DN att Sverige rankas som en av de mest välutvecklade demokratierna i världen. Av det följer bl a att det myndigheterna tar sig för här sker på folkets uppdrag – inte på varje individs men på flertalets.

Som polis tycker jag att jag har starka argument för att lita på en dom i en svensk domstol. Skulle det däremot finnas lika starka skäl att betvivla grundligheten och säkerheten i domstolens arbete skulle varken jag, medan jag var aktiv, eller någon av de poliser jag känner stillatigande medverkat i utvisningar där människan, vi skickade iväg, kunde sväva i livsfara. Det skulle ha blivit protester, kontakter med medier, i slutänden till och med val av ett annat yrke.

Claes Cassel

Ovanstående har även publicerats på Newsmill.


Gilla sidan:
Dela
sidan:
Polisfacklig historik i Stockholms stad 1890-1994

Nu räcker det