Nättidningen som belyser polisernas vardag.
Blåljus - Logotype
Publicerat 2017-09-25 13:50

Polisen i kulturdebatten

I två kulturartiklar, speglas två olika synsätt på hur kulturvärlden bör betrakta den svenska polisen. Är polisen ett skydd för demokrati och trygghet, eller snarare ett slags maktens medel för att bevara det bestående. Frågan som ställs på sin spets, är om det är poliserna som är skyddet mot politiskt barbari, eller om befolkningen skulle klara av det på annat sätt?

Blåljus vet inte hur vanligt det är bland poliser att läsa kultursidorna, men om inte annat kan det vara av intresse att se hur argumentationen ser ut bland dess skribenter.

Expressens biträdande kulturchefs Jens Liljestrands artikel, har kommenterats av ganska många poliser på Twitter. Många har velat tacka honom för att han uppfattat polisernas dilemma som ständigt tacksamt objekt för olika gruppers aversion. Av nazister kan en del av oss kallas folkförrädare, på kultursidor krävs att vi tolkar lagar extensivt (i vissa lägen) och är humana (i andra lägen). Ytterligare andra kastar helt enkelt sten på oss.

Men, som Jens skriver, kan det faktiskt vara en resursfråga hur poliser kan ingripa. Det kan gälla vid social oro, vid fotbollsmatcher eller vid demonstrationer där olagligheter möjligen kan förekomma. "Bortsett från att polisen saknar mandat för att ingripa mot demonstranter som framför vidriga åsikter, är det också ibland en resursfråga, även vid misstänkta fall av hets mot folkgrupp.

---

Ni kulturskribenter som nu rasar mot denna slappa attityd, när har ni någonsin tidigare slagit näven i bordet och krävt fler poliser, med lösare tyglar och längre batonger? Eller kan er slumrande kärlek till lag och ordning endast väckas av stöveltrampet från nazister på våra gator?"

 

Jens avslutar sin artikel med att kulturvärlden borde rikta ett erkännande åt "en hårt belastad, underbemannad och utskälld yrkeskår, som i demokratins namn låter nazister vråla "folkförrädare" i sina ansikten."

 

De sista orden i artikeln lyder: "Mellan mig och barbariet står i slutänden bara en polis. Medianlönen ligger på 25 000 i månaden. Någon enstaka gång vore det klädsamt med ett tack."


Vi hann knappt glädjas över "kulturvärldens" förståelse för polisrollen, förrän Jens fick svar på tal på DNs kultursida av Kristina Lindquist. Hon vet minsann vad poliser går för. Hon minns minsann både romregister och "apejävlar". Hon kallar dessutom kåren för "Farbror blå", något som ger minst sagt negativa vibrationer.

 

Dessutom gör polisen enligt henne bevisligen onda saker med människor som inte är vit medelklass. Hon raljerar över Jens önskan om längre batonger - vad är det - och hans önskan om att poliser borde ha en rimligare lönesättning - vilket rimligen är en facklig fråga, enligt henne. Poliserna borde enligt henne vara nöjda då de fått rätten att använda våld... "Det är i så fall märkligt, eftersom vi redan gett dem det mest avgörande – rätten att använda våld."

 

Tack för den förmånen, men den betalar inte amortering, hyra eller mat. Dessbättre har Polisförbundet högre ambitioner än så.

 

Undertexten i hennes artikel är att poliserna i Sverige skulle vara något slags kryptofascister. Minst.


Tillbaka på ruta ett, således. Trist, men knappast förvånande. Dock var Jens artikel ett välkommet avbrott i eländet. Det tackar vi för.


Tommy Hansson


Tillägg 2017-09-26

På förekommen anledning vill jag understryka att diskussionen ovan är ett uttryck för mina personliga åsikter, och inte nödvändigtvis ett uttryck för Polisförbundets ståndpunkt mer allmänt. Jag uppmanar var och en att läsa originalartiklarna som jag länkade till ovan! TH

 
Gilla sidan:
Dela
sidan:
Polisfacklig historik i Stockholms stad 1890-1994

Nu räcker det