Nättidningen som belyser polisernas vardag.
Blåljus - Logotype
Publicerat 2015-08-31 22:20

Mer än 40 år i tjänst

Nacka kommer att sakna sin kunnige gotländska kollega på stationen. Thomas har varit som en uppslagsbok när det gäller lagtext. Han har alltid tagit sig tid och hjälpt sina kollegor, ingen fråga har varit för svår för honom att besvara. Han har skrivit några rader om sin polisiära karriär - väl värda att läsa!



-Till alla ni mina arbetskamrater i gamla Nacka PMD vill jag rikta ett stort tack. Utan er alla skulle jag inte ha trivts så
pass bra som jag har gjort på jobbet. 


Det var aldrig min pojkdröm att bli polis. Som barn och yngre tonåring var jag med om en hel del hyss. I mina kretsar fanns dock alltid en gyllene regel att inte göra illa eller kränka människor.
Jag kan konstatera att jag aldrig har ångrat att jag blev polis. Jag har alltid gått till jobbet med glädje och har trivts på alla de platser jag har jobbat.

Det här är det som jag har upplevt som bäst med yrket:

-Utmaningarna att hantera alla slags människor i många situationer.
-Att hitta den bästa lösningen, som passar mig själv och kollegan, för att utföra arbetsuppgiften.

-Att lyckas få med sig en psyksjuk som är helt utflippad utan att använda våld.

-Att hela tiden ha högsta beredskap att omedelbart tempoväxla och kanske få ta till det yttersta våldet.
-Att gå till jobbet och inte veta vad jag får möta under arbetspasset.
 
-Att gå hem och känna att just jag har gjort skillnad för någon människa.

Det kamratskap och det stöd som jag har upplevt i samband med jobbiga upplevelser i jobbet. Utmaningen att bedöma och sedan fatta rätt beslut. Ibland under extrem tidspress. Att hela tiden få lära mig nya saker. Att fortlöpande föra yrkesetiska resonemang med medarbetarna. Många gånger säger man att det var bättre förr. Detta påstående är nog mer falskt än sant.

Jag tänker på bemötandet av våra kvinnliga kolleger. Jag tänker på hur de civilanställda behandlades på vissa håll. Jag tänker på den allmänrådande homofobin i samhället i allmänhet, och inom polisen i synnerhet. Jag skäms över att ha varit med och skrattat åt alla bögskämt som har uttalats i fikarum och i radiobilar. Jag minns den stora rädslan för Aids. Den var verklig och berodde på den okunskap som rådde.

Jag tänker på att det var vanligare med övervåld när polisen möttes med våldsamt motstånd, och efteråt ett gemensamt förtigande under rådande kåranda. Busen fick stryk men i gengäld skrevs ingen anmälan på motståndet. Visst, busarna lärde sig att man inte ska bråka med polisen, men...När jag var aspirant utredde vi parkeringsböter. Vi skrev ordningsbot på fyllerister när vi släppte dem.

Sättet att ta hand om medarbetare som har varit med om traumatiska händelser var inte alls som idag. Det har blivit mycket bättre. Det är också svårt att tänka sig att gå tillbaka till skrivmaskiner, stenciler och manuella register. Idag är man mycket mer påpassad som polis. Varje ingripande kan filmas med mobiler. Allt man säger vid samtal med människor eller vid förhör på polisstationen kan lätt spelas in utan att man märker det. Många gånger är åklagare alldeles för snabba att delge misstankar mot poliser och även på att åtala.

Nu har vi moderna datasystem som ska effektivisera arbetet. Ibland administrerar vi ihjäl oss. När jag var ung polis fanns det mycket mer utrymme för egna initiativ. Man var inte alls så styrd som idag. Det är både bra och dåligt. Det finns några saker som jag känner mig speciellt stolt över att ha åstadkommit under dessa 41 år.

Det första är min insats som närpolis många år innan någon visste vad det var. Det var under 1980-1981 när jag tjänstgjorde i Karlskrona. Jag var ensam ansvarig för centrala Karlskrona och 90 % av tiden fotpatrullerade jag helt ensam och det var en mycket effektiv metod. Jag skapade ett oerhört stort kontaktnät och hade full kontroll på alla de människor, inte minst missbrukare, som uppehöll sig i centrum där det tidigare hade varit ständig oordning. Trots att jag rapporterade dem och burade in dem många gånger så stod de ändå upp för mig. En gång dök det upp en drogpåverkad ”råbuse” utifrån. Han var störig och otäck. När jag skulle omhänderta den mannen var jag på väg att hamna i ett riktigt underläge. Vad hände? Jo, ett tiotal av stadens egna A-lagare ryckte in till min hjälp och vi övermannade busen. Det var häftigt.

Det andra är min tid som instruktör vid polishögskolan i Sörentorp. Den miljön med alla intresserade elever och medarbetarna på skolan var en mycket utvecklande tid.

Det tredje är den period då jag var vakthavande, senare stationsbefäl, och chef för ett turlag,
gamla tur 1.
Jag är mycket stolt över det arbete som turlaget utförde under dessa år. Det var roligt att leda och utveckla det gänget.


Det fjärde är insatsen i balanskommission Syd för bedrägeribrott. Jag var ansvarig FU-ledare för en liten grupp som fick ta hand om över tusen gamla brottsutredningar som hade legat på hög. Alla ärenden skulle redovisas inom 15 månader. Vi arbetade under stor press med uppföljning varje vecka. De höga cheferna Göthblad och Onshagen var rädda att bli åtalade av JO. Snabbaste sättet att få bort den stora balansen var att lägga ner många utredningar och jag fick signaler att göra så. Jag vägrade lägga ner utredningar så länge det fanns möjlighet att lagföra gärningsmännen. Vi hade till sist överlägset bättre resultat än balanskommissionerna City och Nord när man efteråt räknade andelen redovisade ärenden till åklagare.

Det femte är min insats som FU-ledare för trafikbrott, främst sedan den nya trafikgruppen bildades. En bra sammansatt grupp där samverkan mellan yttre personalen och utredningsgruppen fungerade så bra.

Jag har tjänstgjort på flera ställen och vid olika enheter. Av dessa har jag trivts bäst i Nacka. Det var Nackas goda rykte som gjorde att jag sökte mig hit 1989. Detta goda rykte har visat sig vara sant. Nacka-andan är något mycket värdefullt. Jag hoppas och tror att alla som jobbar kvar här kommer att uppehålla denna goda anda trots de organisationsförändringar som pågår. Jag är helt övertygad att Nacka kommer att bli bäst på att utreda mängdbrott och allt annat som kommer att ligga kvar på lokalpolisområdet.

Under mina 41 år som polis har jag naturligtvis hunnit med att uppleva en hel del obehagliga saker. Det mest omtumlande var nog då jag 1985 kände mig tvingad att avlossa mitt tjänstevapen mot en människa. Det blev inte lättare av att mannen avled ett par dagar efteråt. En del händelser har etsat sig fast mer än andra. En hel del självmord, speciellt unga personer. Jag har även upplevt att kolleger har tagit livet av sig. Några fall av plötslig spädbarnsdöd, flera dödsolyckor av olika slag. Riktigt grova våldsbrott har jag inte så väldigt stor erfarenhet av. Jag har förstås upplevt sådant men inte jobbat så direkt med under utredningsfasen.

 

Jag önskar er alla en bra fortsättning i den nya myndigheten och tackar så mycket för den tid som jag har haft tillsammans med er.

 

Tomas Samuelsson

Gilla sidan: