Publicerat 2015-08-31 22:20Mer än 40 år i tjänst
Nacka kommer att sakna sin kunnige gotländska kollega på stationen.
Thomas har varit som en uppslagsbok när det gäller lagtext. Han har
alltid tagit sig tid och hjälpt sina kollegor, ingen fråga har varit för
svår för honom att besvara. Han har skrivit några rader om sin
polisiära karriär - väl värda att läsa!
-Till alla ni mina
arbetskamrater i gamla Nacka PMD vill jag rikta ett stort tack. Utan
er alla skulle jag inte ha trivts så pass bra som jag har gjort på
jobbet.
Det var aldrig min
pojkdröm att bli polis. Som barn och yngre tonåring var jag med om
en hel del hyss. I mina kretsar fanns dock alltid en gyllene regel
att inte göra illa eller kränka människor. Jag kan konstatera att jag
aldrig har ångrat att jag blev polis. Jag har alltid gått till
jobbet med glädje och har trivts på alla de platser jag har jobbat.
Det här är det som jag har upplevt som bäst med yrket:
-Utmaningarna att hantera alla slags människor i många situationer.
-Att hitta den bästa lösningen, som passar mig själv och kollegan, för att utföra arbetsuppgiften.
-Att lyckas få med
sig en psyksjuk som är helt utflippad utan att använda våld.-Att hela tiden ha
högsta beredskap att omedelbart tempoväxla och kanske få ta till
det yttersta våldet.
-Att gå till jobbet
och inte veta vad jag får möta under arbetspasset.
-Att gå hem och känna
att just jag har gjort skillnad för någon människa.
Det kamratskap och
det stöd som jag har upplevt i samband med jobbiga upplevelser i
jobbet. Utmaningen att bedöma
och sedan fatta rätt beslut. Ibland under extrem tidspress. Att hela tiden få
lära mig nya saker. Att fortlöpande föra
yrkesetiska resonemang med medarbetarna. Många gånger säger man
att det var bättre förr. Detta påstående är nog mer falskt än
sant.
Jag tänker på bemötandet
av våra kvinnliga kolleger. Jag tänker på hur de civilanställda
behandlades på vissa håll. Jag tänker på den allmänrådande
homofobin i samhället i allmänhet, och inom polisen i synnerhet.
Jag skäms över att ha varit med och skrattat åt alla bögskämt
som har uttalats i fikarum och i radiobilar. Jag minns den stora
rädslan för Aids. Den var verklig och berodde på den okunskap som
rådde.
Jag tänker på att det var vanligare med övervåld när
polisen möttes med våldsamt motstånd, och efteråt ett gemensamt
förtigande under rådande kåranda. Busen fick stryk men i gengäld
skrevs ingen anmälan på motståndet. Visst, busarna lärde sig att
man inte ska bråka med polisen, men...När jag var aspirant
utredde vi parkeringsböter. Vi skrev ordningsbot på fyllerister när
vi släppte dem.
Sättet att ta hand om medarbetare som har varit med
om traumatiska händelser var inte alls som idag. Det har blivit
mycket bättre. Det är också svårt att tänka sig att gå tillbaka
till skrivmaskiner, stenciler och manuella register. Idag är man mycket mer
påpassad som polis. Varje ingripande kan filmas med mobiler. Allt
man säger vid samtal med människor eller vid förhör på
polisstationen kan lätt spelas in utan att man märker det. Många gånger är
åklagare alldeles för snabba att delge misstankar mot poliser och
även på att åtala.
Nu har vi moderna
datasystem som ska effektivisera arbetet. Ibland administrerar vi
ihjäl oss. När jag var ung polis fanns det mycket mer utrymme för
egna initiativ. Man var inte alls så styrd som idag. Det är både
bra och dåligt. Det finns några saker som
jag känner mig speciellt stolt över att ha åstadkommit under dessa
41 år.
Det första är min insats som närpolis många år innan
någon visste vad det var. Det var under 1980-1981 när jag
tjänstgjorde i Karlskrona. Jag var ensam ansvarig för centrala
Karlskrona och 90 % av tiden fotpatrullerade jag helt ensam och det
var en mycket effektiv metod. Jag skapade ett oerhört stort
kontaktnät och hade full kontroll på alla de människor, inte minst
missbrukare, som uppehöll sig i centrum där det tidigare hade varit
ständig oordning. Trots att jag rapporterade dem och burade in dem
många gånger så stod de ändå upp för mig. En gång dök det upp
en drogpåverkad ”råbuse” utifrån. Han var störig och otäck.
När jag skulle omhänderta den mannen var jag på väg att hamna i
ett riktigt underläge. Vad hände? Jo, ett tiotal av stadens egna
A-lagare ryckte in till min hjälp och vi övermannade busen. Det var
häftigt.
Det andra är min tid som
instruktör vid polishögskolan i Sörentorp. Den miljön med alla
intresserade elever och medarbetarna på skolan var en mycket
utvecklande tid.
Det tredje är den period
då jag var vakthavande, senare stationsbefäl, och chef för ett
turlag,
gamla tur 1. Jag är mycket stolt över det arbete som
turlaget utförde under dessa år. Det var roligt att leda och
utveckla det gänget.
Det fjärde är insatsen i
balanskommission Syd för bedrägeribrott. Jag var ansvarig FU-ledare
för en liten grupp som fick ta hand om över tusen gamla
brottsutredningar som hade legat på hög. Alla ärenden skulle
redovisas inom 15 månader. Vi arbetade under stor press med
uppföljning varje vecka. De höga cheferna Göthblad och Onshagen
var rädda att bli åtalade av JO. Snabbaste sättet att få bort den
stora balansen var att lägga ner många utredningar och jag fick
signaler att göra så. Jag vägrade lägga ner utredningar så länge
det fanns möjlighet att lagföra gärningsmännen. Vi hade till sist
överlägset bättre resultat än balanskommissionerna City och Nord
när man efteråt räknade andelen redovisade ärenden till åklagare.
Det femte är min insats
som FU-ledare för trafikbrott, främst sedan den nya trafikgruppen
bildades. En bra sammansatt grupp där samverkan mellan yttre
personalen och utredningsgruppen fungerade så bra.
Jag har tjänstgjort på
flera ställen och vid olika enheter. Av dessa har jag trivts bäst i
Nacka. Det var Nackas goda rykte som gjorde att jag sökte mig hit
1989. Detta goda rykte har visat sig vara sant. Nacka-andan är något
mycket värdefullt. Jag hoppas och tror att alla som jobbar kvar här
kommer att uppehålla denna goda anda trots de
organisationsförändringar som pågår. Jag är helt övertygad att
Nacka kommer att bli bäst på att utreda mängdbrott och allt annat
som kommer att ligga kvar på lokalpolisområdet.
Under mina 41 år som
polis har jag naturligtvis hunnit med att uppleva en hel del
obehagliga saker. Det mest omtumlande var nog då jag 1985 kände mig
tvingad att avlossa mitt tjänstevapen mot en människa. Det blev
inte lättare av att mannen avled ett par dagar efteråt. En del
händelser har etsat sig fast mer än andra. En hel del självmord,
speciellt unga personer. Jag har även upplevt att kolleger har tagit
livet av sig. Några fall av plötslig spädbarnsdöd, flera
dödsolyckor av olika slag. Riktigt grova våldsbrott har jag inte så
väldigt stor erfarenhet av. Jag har förstås upplevt sådant men
inte jobbat så direkt med under utredningsfasen.
Jag önskar er alla en bra
fortsättning i den nya myndigheten och tackar så mycket för den
tid som jag har haft tillsammans med er.
Tomas Samuelsson