Publicerat 2012-02-16 19:00

KRÖNIKA:

Tar vi problemet

med spottloskor

på allvar?


Så har det hänt igen. En polis har blivit spottad på, i ansiktet, av en person vid ett ingripande. Inte nog med förnedringen att bli spottad på. Inte nog med olustkänslan av att ha en annans persons saliv i ens ansikte.  Inte nog med det uppenbara polisföraktet, eller den uppenbara bristen på medmänsklighet och respekt, nej, det värsta av allt är de fall då personen säger sig ha en sjukdom och på sättet han eller hon säger det. Ibland med uppenbart förakt och/eller hånfullt.


Vissa människor verkar njuta av situationen och den maktkänsla som medföljer. Det spelar ingen roll om det senare visar sig att han eller hon ljugit. Att personen inte bär på någon smitta. Personen har redan lyckats med sitt syfte. Att ingjuta fruktan, rädsla och oro hos den drabbade polisen. Att tiden fram till att provsvar inkommer, kan visa sig bli mycket lång och psykiskt påfrestande, vet vi från de som drabbats. Här är det väldigt viktigt med stöd från arbetsgivare och kollegor då man nog kan känna sig väldigt orolig och ensam.  Att det stödet finns är vi övertygade om.

Hög på knark eller berusad

En del av dem som spottar mot poliser har missbruksproblem vilket kan betyda att de har Hepatit C eller ännu värre HIV. Kroniska sjukdomar som det idag inte finns något bot för. Inte heller kan man vaccinera sig, som man kan mot Hepatit A och B.

Självklart har då inte alla med denna sjukdomsbild – när de spottar på oss – uppsåt att smitta oss med sjukdom eller ingjuta oro. Men bär du på en smitta spelar det ingen roll om du är missbrukare och hög på knark eller berusad. Det är din skyldighet att inte spotta på din medmänniska. Det är äckligt nog redan utan smitta. Vi skall inte behöva acceptera det beteendet. Ingen skall behöva acceptera det. Oavsett hur liten risken är att smittas.

Mörkertalet är ganska stort


Det här med bespottning är inte ett problem som är ovanligt för oss poliser i yttre tjänst. Vi har ingen statistik från BRÅ, SCB eller AMV att luta oss mot, bara vår egen korta polisiära erfarenhet och den verklighet vi möter varje dag. Men vi sätter stor tilltro på våra erfarenheter. Som poliser ser vi när våra kollegor blir bespottade. Eller hör det ryktesvägen. Som skyddsombud märker vi av det genom vårt LISA system.

Vi är dessutom övertygade om att mörkertalet är ganska stort då många kollegor inte hinner och ibland (tyvärr) inte orkar anmäla skadan eller tillbudet. Som polis i yttre tjänst skall vi idag inte bara arbeta ute. Vi skall även utreda våra egna PUST utredningar (inget ont om PUST i sig, det är ett bra och efterlängtat system). Vi skall också hinna äta (vilket inte alltid är en självklarhet), avrapportera och ”dra kortet” när belastningen där ute blir för stor. Tiden räcker inte alltid till för oss i yttre tjänst.  Lägg till lite ATA och du börjar närma dig sanningen om vår arbetssituation. Tyvärr kan då LISA anmälningarna bli lidande. Den munkätande lata polisen blir nog allt mer en fantasifigur även om media ibland gör sitt bästa för att framställa oss så.

Fråga till Rps: Hur ska vi skydda oss?

En av oss som skriver har råkat ut för spottloskan. Vi andra har det inte.  Vi har ”bara” råkat ut för hot, våld och förolämpningar än så länge. Men vi inser att det nog bara är en tidsfråga innan vi själva står där med alla tankar snurrandes i huvudet. Tankar på framtiden, vågar jag umgås med min partner nu, vad händer om jag blir sjuk, vilken risken för smitta är o s v. Vem som helst kan förstå att detta blir ett arbetsmiljöproblem i stort och ett ännu större problem för den drabbade.

Frågan vi vill ställa till RPS är om de uppfattar det här som ett problem? Vi har ännu inte sett några riktlinjer på hur vi skall skydda oss mot spottloskor även om vi självklart inser att det inte går att skydda sig helt. Det är som med nollvisionen i trafiken, en utopi.

”Spottkåpor”

Men någonting borde väl rimligtvis kunna göras för att förbereda eller skydda oss när det väl hänt? Eller vid de fall då vi skall utföra ett ingripande mot en person som vi vet är våldsam och/eller hotfull och som inte skulle dra sig för att göra oss illa.  

”Spottkåpor” som vi kan se i andra länder, är detta en möjlighet i Sverige eller är integritetskränkningen för den drabbade personen som vanligt viktigare än polisernas säkerhet och arbetsmiljö? Skyddsglas/plast mellan bilens fram- och baksäte borde väl heller inte vara orimligt. Eller är det meningen att poliser skall behöva sitta där bak på helspänn med en aggressiv, farlig eller hotfull person. I sådana situationer kan vi inte vara bältade vilket är en risk i sig. Katastrof om vi krockar med risk för allvarliga skador.

Handbojor i domstolar


Handbojor i förebyggande syfte är heller inte tillåtet för polisen (dock självklart i domstolar och för kriminalvård) vilket är konstigt. Den omhändertagne är väl sannolikt mer i affekt, påverkad eller triggad vid gripandet än i domstolen? Är det skillnad på folk eller är det så att ”vi skall tåla en smäll eller ett hot” som domstolarna ibland brukar påstå? Att det ingår i vårt jobb.

För att citera en kollega – sagt med en ironi – när en av oss berättade om det senast hotet riktat mot sin person; ” Spott, sparkar, hot, slag, HIV, hepatit C osv ska du tåla din mes. Det var väl det du ville ha när du sökte. Det fanns ju en ruta man kryssade i på ansökningsblanketten”.

Vi förtjänar faktiskt något bra!

Vi undrar nu om någon avdelning på RPS arbetar med dessa säkerhetsfrågor och i så fall var eventuell information finns att tillgå?

Slutligen: Det här är bara en liten del av det vi möts av varje dag – för 21 300 kr i månaden! Vi anser oss vara värda mer än så. Att ”personalomsättningen är liten” beror på att vi har valt det här jobbet.  Hjälp oss framåt! Vi förtjänar faktiskt något bra!

Pa David Lundberg, polis i yttre tjänst, facklig på sektionsnivå och skyddsombud.
Pa Farhad Doosti, polis i yttre tjänst, facklig på sektionsnivå och skyddsombud.
Pa Peter Åström, polis i yttre tjänst och facklig på sektionsnivå.

FOTNOT ETT: Spottloskor är i all sin bedrövlighet tyvärr ett högaktuellt ämne. Se derbypolisens berättelse i denna uppdatering av Blåljus. Christian Agdur vittnade i radio på torsdagseftermiddagen (16/2) om hur poliser på derbyt i Globen hade sina uniformer helt täckta av spottloskor efter händelsen. Se även Notisblocket.

FOTNOT TVÅ: Författarna har bett oss lägga till detta förtydligande:

Risken att smittas av Hepatit C och HIV via spottloskor är ytterst försumbar. Saliven måste vad vi nu förstått innehålla blod och även då är risken liten. Dock är det inte ovanligt att människor som spottar på oss har blod i saliven. Det är dock inte själva poängen med krönikan. Poängen är att det inte är okej att spotta på oss, att vi faktiskt då och då går igenom provtagning även när det gäller spottloskor (vid HIV och Hepatit C misstanke) och att det är en jobbig process att gå igenom oavsett risk. Vi är inga läkare och har inga kunskaper i huruvida Hepatit C eller HIV smittar eller hur stora riskerna är. Vi vill bara belysa ett problem som vi tycker hamnat lite i skymundan.



Redaktionen vill också berätta att vi kommer att kontakta Rps och be dem om en kommentar till krönikan.










Gilla sidan:


 


Tidningen POLISEN


Brandfacket
Dela
sidan:
Polisfacklig historik i Stockholms stad 1890-1994