Publicerat 2013-04-06 19:30

Individuell lön - då varje krona blir på kollegans bekostnad

 

 Jag har jobbat många år i det privata näringslivet. Som ingenjör och tjänsteman var individuell lön en självklarhet. I den takt jag lärde mig jobbet, fick nya uppdrag och ökat ansvar så fick jag också  löneförhöjningar. Så då jag första gången hörde talas om att individuell lön skulle införas även inom polisen så var jag spontant positiv. Nu har jag helt bytt åsikt.

 

Det nya löneavtalet som för första gången ger polisassistenter en individuell och differentierad lön säger att en pa kan få mellan 1050 och 1400 kr per månad i löneförhöjning. Varje pa genererar dock 1250 kr till sin arbetsgrupp, sedan blir det upp till chefen att fördela slantarna. Detta innebär självklart att för varje extra krona som Lisa skall få, så måste Pelle få en krona mindre. Man ”slåss” alltså om samma lönemedel inom varje liten arbetsgrupp. Konsekvensen blir, om man skall hårddra resonemanget, att för att Lisa skall få bra lön är det lika viktigt att Pelle arbetar dåligt (eller att det för chefen framstår som att Pelle arbetar dåligt) som att Lisa arbetar bra. Smaka på det. För obefordrade inspektörer är situationen aningen mindre bisarr då det i alla fall finns möjlighet att se till att en medarbetare genererar mer lönemedel då denne bedöms som ”högpresterande”.

 

Om någon form av bedömning av människor skall tvingas in i en ”normalfördelning”, dvs att resultatet måste landa på ett bestämt genomsnitt, så krävs det för att bedömningen skall ha någon form av legitimitet så pass stora grupper att jämföra med att normen en prestation skall vägas mot inte består av och varierar med några enstaka individer. Ett klassiskt exempel är det betygsystem som jag är uppväxt med. Vissa lärare trodde att för varje femma i klassen, så behövde de också sätta en etta. Om man då fick en flitig, högpresterande klass (eller var en väldigt duktig lärare) så tvingades man alltså ge ettor och tvåor till elever som i en annan klass kanske hade haft fyror eller femmor. Då blir betygen djupt orättvisa som antagningskriterier.

 

Detsamma gäller de bedömningar som skall generera individuell lön. Att sätta lönen enbart baserat på en jämförelse med den egna arbetsgruppen är alltså väldigt missvisande. Det finns till exempel arbetsgrupper inom polisen till vilka många söker sig och få kommer in och då är det rimligt att anta att andelen ”högpresterande” är högre där en vid genomsnittet. Resultatet för en enskild medarbetare kan vara att tack vare att denne var en av de få som blev antagen/anställd så gick man ifrån att vara en av de ”bästa” till att vara en av de ”sämsta” i sin grupp vilket konkret alltså ger betydligt mindre pengar i plånboken. Trots att medarbetaren själv rimligtvis har utvecklats genom bytet.

 

Så varför skall vi då ha individuella löner? Att det skulle vara ”rättvist” kan alltså förkastas helt, enligt resonemanget ovan. Den andra anledningen som jag hört nämnas är att det skall ge bättre ”resultat” då det sporrar medarbetare att arbeta effektivare. Jag är skeptisk. För det första så är man inte polis om man främst arbetar för lönen, vi skulle alla få bättre betalt i den privata sektorn. För det andra så finns det en stor risk att de som får märka i plånboken att deras chefer anser dem vara sämre än medel (om så bara med några kronor) påverkas märkbart mer negativt i motivation än vad de som får några kronor mer ökar i sin motivation. Slutligen så är jag övertygad om att alla grupper inom polisen gör som mest samhällsnytta då man samarbetar med varandra utan att fundera över vems arbete som blev synligast för chefen. Med den här lönesättningen så innebär det alltså att en person som ofta hjälper och lyfter sina kollegor så att dessa lyckas väl med insatser, fupar, eller vad det än må vara faktiskt riskerar att få mindre pengar i plånboken då de pengar som skall användas för att höja kollegornas lön tas direkt ifrån den hjälpsammes egna lönemedel. Det kommer knappast hindra folk ifrån att hjälpa varandra eller göra att det börjar pratas massa skit, men det kommer heller definitivt inte att göra att gruppen blir mer harmonisk och presterar bättre som helhet.

 

Individuell lön fungerade utmärkt på mitt gamla jobb som ingenjör. Inte bara för att jag successivt fick helt nya arbetsuppgifter och ökat ansvar, utan kanske främst för att min löneförhöjning aldrig togs direkt ifrån någon av mina närmaste kollegors lönemedel. Hos polisen har man gjort alla fel. Man har individuell lön, men baserar den på en jämförelse som bara gäller den allra närmaste arbetsgruppen. Tokigare än så kan det knappast bli. Min rekommendation skulle i första hand vara att fundera (partsgemensamt) om vi tror att individuell lön faktiskt är bra för verksamheten. Och om man nu anser att det är det så bör man helt göra om systemet för individuell lön där jämförelsen INTE sker enbart baserat på den närmaste arbetsgruppen, utan snarare jämfört med uppsatta generella lönekriterier och helt oberoende av dem man jobbar med.

 

Gör om, gör rätt!

 

Martin Marmgren

 

Blåljus kommentar: I-lön engagerar, vi har tidigare fått insändare i ämnet från Christoffer Hjälmroth, i anslutning till den artikeln, beskriver Andreas Strand från förbundsområdesstyrelsen hur facket ser på frågan.

Gilla sidan:
TIPSA FRAGA













wwwpolisforbundet.se



Länk till Polistidningen


Polisveteran
Polisveteranerna i Stockholms län


Dela
sidan:
Polisfacklig historik i Stockholms stad 1890-1994