Hur man hälsar i förorten
Fredrik Kärrholm, är polis, författare och kriminolog mm. Han har skrivit en gästledare i SvD, som handlar om värderingar i förorten, och hur de tar sig uttryck. Han tycker sig se en kultur som är en blandning av Hip-hop kultur och arabiska värderingar som inte är ägnad att få unga att välja ett liv som gör dem framgångsrika i det svenska samhället.
Fredrik Kärrholm, är polis, författare och kriminolog mm. Han har
skrivit en gästledare i SvD, som handlar om värderingar i förorten, och
hur de tar sig uttryck. Han tycker sig se en kultur som är en blandning
av det sämsta i Hip-hop-kultur och arabiska värderingar som inte är ägnad att få unga
att välja ett liv som gör dem framgångsrika i det svenska samhället.
Exempel som Fredrik ger, är att unga ofta snarare ger fingret när de ser polisen än att de hälsar som folk. Den attityden leder vidare till inställningen till skola och lärande samt att våld och kriminalitet förhärligas. Rubriken för ledaren är, "Förorten behöver försvenskas". Självklart finns det människor som reagerat på Fredriks ledare, särskilt som den blev mycket läst och spridd i sociala media.
Först ut var Judith Kiros i DN kultur, som anklagar Fredrik för att ansluta sig till en diskurs som inte bygger på forskning utan som beskriver problematiken ur ett närmast rasistiskt perspektiv. Fredrik själv, beklagade i sin ledare att ungdomskulturen var otillräckligt belyst av vetenskapen. Så här skriver Judith:
"Det är en i grunden rasistisk berättelse som tjänar ett väldigt specifikt syfte: genom den kan man nämligen ignorera ekonomisk utsatthet, växande inkomstklyftor och de klassintressen som animerar politiken, samtidigt som man målar upp bilden av ett svunnet, homogent Sverige där brott och övergrepp inte existerade."
Hon menar att Fredrik och andra som har den inställningen lokaliserar problemen i förorten till kulturkrockar i stället för i en helsvensk ekonomisk ojämlikhet.
Inte bara Judith har reagerat, utan även poeten och brandmannen Daniel Boyacioglu som skriver på Expressens kultursida. Han ser ungdomars revolt mot poliser med fuckyoufingrar närmast som artigheter, och att vi ska vara glada att vårt samhälle inte hugger fingrarna av de som visar fingret. Så ger han ett antal exempel på positiva företeelser i förortskulturen, det han beskriver är en sammanhållning och ett samhälle där man tar hand om varandra. Tydligen bevistade han förorten en helg utan att springa på en enda asocial förortare. Ett tecken på vilken tur han hade, var väl att hans nya bil stod kvar oskadad när han skulle åka hem. Daniel antyder att om någon pekar finger åt polisen kan det bero på polisens beteende.
Kanske är det som Daniel skriver att det är en idyll i förorten. Kvinnor är starka och fria. Brotten är inte så allvarliga och dessutom sällsynta. Ungdomarna vill bli raketforskare eller åtminstone skolbibliotikarier. Kanske är det bara en och annan polis som larmar och gör sig till? Och, även om ett fuckyoufinger möjligen kan ses som en artighet, är det svårare att på ett positivt sätt ta till sig en gatsten i pannan.
Den idylliska förorten upplevde jag själv, när jag besökte politikerveckan i Spånga IP, som inträffade på bekvämt gångavstånd från Tensta-Rinkeby. Det var verkligen en idyll, vackert väder och positiva människor. Trossamfund och organisationer stod sida vid sida med politiska partier av alla färger och spred sina läror. Under övervakning av maskingevärsbehängda poliser pågick diskussionerna stillsamt. Det fanns gott om poliser på platsen, både civila och i uniform. Vid ett bord, satt en liten grupp barn, gossar, och talade med ett par erfarna poliser från region Väst som köpt sig en kopp kaffe.
En av poliserna frågade en gosse i nioårsålderna vad han ville bli när han blev stor. Gossen svarade: Bankrånare. Varför det, frågade polisen. -Då får man fett mycket pengar, svarade gossen. Men du hamnar i fängelse då, sade polisen. Gossen svarade, utan att blinka eller darra på rösten, om polisen kommer skjuter jag ned polisen.
Polismannen suckade och sade, aningen trött, att det skulle nog inte polisen finna sig i. Polisen ville nog komma hem till sin familj oskadd.
Jag orkade inte lyssna längre. Men poliserna satt kvar och pratade vidare med grabbgänget. Det är inte utan att jag beundrar deras tålamod. Men ännu mer tycker jag att det är sorgligt att det ska behövas ett polispådrag som det på Spånga IP för att polisen ska kunna ta sig den tid som skulle krävas för att komma tillrätta med brottsförhärligande attityder som grundläggs i mycket späda hjärnor. Jag hoppas att kollegorna från region Väst slapp få ett fuckyoufinger efter samtalet, det hade de inte gjort sig förtjänta av.
Tommy Hansson
Exempel som Fredrik ger, är att unga ofta snarare ger fingret när de ser polisen än att de hälsar som folk. Den attityden leder vidare till inställningen till skola och lärande samt att våld och kriminalitet förhärligas. Rubriken för ledaren är, "Förorten behöver försvenskas". Självklart finns det människor som reagerat på Fredriks ledare, särskilt som den blev mycket läst och spridd i sociala media.
Först ut var Judith Kiros i DN kultur, som anklagar Fredrik för att ansluta sig till en diskurs som inte bygger på forskning utan som beskriver problematiken ur ett närmast rasistiskt perspektiv. Fredrik själv, beklagade i sin ledare att ungdomskulturen var otillräckligt belyst av vetenskapen. Så här skriver Judith:
"Det är en i grunden rasistisk berättelse som tjänar ett väldigt specifikt syfte: genom den kan man nämligen ignorera ekonomisk utsatthet, växande inkomstklyftor och de klassintressen som animerar politiken, samtidigt som man målar upp bilden av ett svunnet, homogent Sverige där brott och övergrepp inte existerade."
Hon menar att Fredrik och andra som har den inställningen lokaliserar problemen i förorten till kulturkrockar i stället för i en helsvensk ekonomisk ojämlikhet.
Inte bara Judith har reagerat, utan även poeten och brandmannen Daniel Boyacioglu som skriver på Expressens kultursida. Han ser ungdomars revolt mot poliser med fuckyoufingrar närmast som artigheter, och att vi ska vara glada att vårt samhälle inte hugger fingrarna av de som visar fingret. Så ger han ett antal exempel på positiva företeelser i förortskulturen, det han beskriver är en sammanhållning och ett samhälle där man tar hand om varandra. Tydligen bevistade han förorten en helg utan att springa på en enda asocial förortare. Ett tecken på vilken tur han hade, var väl att hans nya bil stod kvar oskadad när han skulle åka hem. Daniel antyder att om någon pekar finger åt polisen kan det bero på polisens beteende.
Kanske är det som Daniel skriver att det är en idyll i förorten. Kvinnor är starka och fria. Brotten är inte så allvarliga och dessutom sällsynta. Ungdomarna vill bli raketforskare eller åtminstone skolbibliotikarier. Kanske är det bara en och annan polis som larmar och gör sig till? Och, även om ett fuckyoufinger möjligen kan ses som en artighet, är det svårare att på ett positivt sätt ta till sig en gatsten i pannan.
Den idylliska förorten upplevde jag själv, när jag besökte politikerveckan i Spånga IP, som inträffade på bekvämt gångavstånd från Tensta-Rinkeby. Det var verkligen en idyll, vackert väder och positiva människor. Trossamfund och organisationer stod sida vid sida med politiska partier av alla färger och spred sina läror. Under övervakning av maskingevärsbehängda poliser pågick diskussionerna stillsamt. Det fanns gott om poliser på platsen, både civila och i uniform. Vid ett bord, satt en liten grupp barn, gossar, och talade med ett par erfarna poliser från region Väst som köpt sig en kopp kaffe. En av poliserna frågade en gosse i nioårsålderna vad han ville bli när han blev stor. Gossen svarade: Bankrånare. Varför det, frågade polisen. -Då får man fett mycket pengar, svarade gossen. Men du hamnar i fängelse då, sade polisen. Gossen svarade, utan att blinka eller darra på rösten, om polisen kommer skjuter jag ned polisen.
Polismannen suckade och sade, aningen trött, att det skulle nog inte polisen finna sig i. Polisen ville nog komma hem till sin familj oskadd.
Jag orkade inte lyssna längre. Men poliserna satt kvar och pratade vidare med grabbgänget. Det är inte utan att jag beundrar deras tålamod. Men ännu mer tycker jag att det är sorgligt att det ska behövas ett polispådrag som det på Spånga IP för att polisen ska kunna ta sig den tid som skulle krävas för att komma tillrätta med brottsförhärligande attityder som grundläggs i mycket späda hjärnor. Jag hoppas att kollegorna från region Väst slapp få ett fuckyoufinger efter samtalet, det hade de inte gjort sig förtjänta av.
Tommy Hansson