Publicerat 2016-01-12 11:20

Hur kunde det bli så fel?

Martin Marmgren skriver klokt på SVT debatt om hur det kunde bli som det blev med informationen efter We are Sthlm. Han funderar på vilka lärdomar Polismyndigheten och poliserna bör dra av det inträffade, när det gäller etnicitet, övergrepp på kvinnor och omsorg om polisens rykte...

"

DN rapporterar om att ett stort antal flickor har utsatts för sexuella trakasserier på ungdomsfestivalen ”We are Stockholm” 2014 samt 2015, och att detta har mörkats av polisen.

 

 

Detta har av förståeliga skäl briserat som en bomb i medierna. Det är naturligtvis helt oacceptabelt att sexuella övergrepp på en festival, och dessutom mot minderåriga, inte lyfts upp och uppmärksammas i polisens kommunikation.

 

Sexuella och fysiska kränkningar mot kvinnor, både i offentliga och privata rum, är ett av våra största demokratiproblem.

 

För att få till en förändring behöver vi synliggöra snarare än att dölja.

Därutöver finns en självklar skyldighet för polisen att ge allmänheten sann och relevant information, så att exempelvis en ung tjej eller dennes föräldrar kan bedöma om ”We are Stockholm” känns som en trygg plats.

 

Att det har rört sig om en undermålig informationshantering konstateras av vår presschef, Varg Gyllander. ”Vi borde absolut ha skrivit och berättat om det här”. Så varför gjordes inte det?

 

Enligt kommenderingschefen för festivalen 2014 och chefen för Södermalmspolisen Peter Ågren så beror det på att ”vi vågar ibland inte säga som det är för att vi tror att det spelar Sverigedemokraterna i händerna”.

 

Även om vi absolut kan och bör undvika att stämpla utsatta grupper skall polisen naturligtvis inte ta partipolitiska hänsyn i sin kommunikation.

 

Jag tror dock att anledningen till haveriet är mer mångfacetterad än vad Ågrens uttalande ger uttryck för.

 

För att förstå hur polisen kommunicerar behöver man veta att polischefer, dessvärre, ofta bedöms mer efter hur deras verksamhet uppfattas utåt, av allmänheten, och än mer uppåt, av chefer och politiker, än efter hur väl den egentligen fungerar.

 

Det skapar en officiell kommunikation där man gärna undviker att prata om synbara misslyckanden och helst undviker frågor som kan uppfattas som kontroversiella.

 

Med det i åtanke så förvånar det mindre hur man kunde hamna så fel vad gäller sexövergreppen på ”We are Stockholm”.

 

Det handlade sannolikt mindre om en ”rädsla att gynna Sverigedemokraterna” och mer om en rädsla att den egna insatsen skulle framstå som misslyckad, eller att kommunikationen kring övergreppen skulle anklagas för att vara rasistiska.

 

Alltså inte politiska hänsyn, utan omsorg om i vilken dager den egna organisationen framstår.

Det finns många lärdomar för polisen att dra här.

 

En del av det kanske gäller hur/när vi kommunicerar etnicitet på gärningsmän, men en betydligt viktigare faktor handlar om hur sexuella övergrepp på tjejer tenderar att nedvärderas och inte tas på tillräckligt stort allvar.

 

Det sker som sagt i hela samhället, men vi som poliser har ett väldigt mycket större ansvar för att se till att varje misstänkt kränkning tas på största allvar.

 

Det kan mycket väl ha skett i enskilda kollegors arbete, men har definitivt missats i kommunikationen kring helheten.

 

Jag tror dock också att den ledarskapskultur där man stundtals efterfrågar en bild av en fungerande verksamhet, snarare än ett genuint bra polisarbete, måste tas tag i om vi inte skall fortsätta att hamna fel i vad och hur vi kommunicerar utåt.

 

Polisens kommunikation, liksom dess verksamhet, skall tjäna samhället och inte det egna ryktet.

 

Slutligen, Polisförbundet har länge krävt att polisen får sin egen ”Lex Maria”, en lag som tvingar oss att vid allvarligare fel undersöka vad som har hänt och vad vi kan lära av det inträffade som organisation.

 

Det behovet kvarstår.


Martin Marmgren"

 

 

Gilla sidan:
TIPSA FRAGA


















wwwpolisforbundet.se



Länk till Polistidningen


Polisveteran
Polisveteranerna i Stockholms län


Dela
sidan:
Polisfacklig historik i Stockholms stad 1890-1994