Publicerat 2019-07-03 13:10

Förklaringar och lösningar till förortsproblemen

Som bekant skjuts det ned människor i (eller från) flera av Stockholms förorter. Det innebär förutom de rent mänskliga tragedierna en kraftansträngning för en redan ansträngd poliskår. Förutom sjukvården, socialtjänsten och så vidare. Samtidigt pågår en debatt på sociala media, där förförståelsen avgör tolkningen av verkligheten.
 
En som har mer aning om vad som händer än de flesta, är områdespolisen i Rinkeby, Martin Marmgren. För transparensens skull, är han polis, miljöpartist och även förtroendeman i Polisförbundet. Han utvecklar sina tankar på Facebook, och Blåljus har fått lov att sprida texten:
 
"Nu i dagarna har ett antal unga människor skjutits, varav flera med koppling eller i anslutning till det område jag jobbar. Antalet dödsskjutningar var i fjol rekordhögt, och det verkar bli ännu värre i år. Som polis vet jag en del om hur mycket den så kallade gängrelaterade brottsligheten förstör. Och inte bara för direkta brottsoffer och deras närmaste, den drabbar hela områden genom att skapa otrygghet och rädsla.Den urholkar tilliten och sammanhållningen i samhället.

Jag förstår alltså att många oroas över kriminaliteten och det grova våldet. Det gör jag med. Jag kan även till viss del förstå att det (flitigt) förekommer överdrivna beskrivningar där man pratar om "no go zoner" och målar upp ett Sverige på väg in i kaos (trots att vi gång på gång ligger i absolut världstopp i alla undersökningar gällande livskvalitet mm). Oaktat överdrifterna så har vi ett stort samhällsproblem som behöver diskuteras och adresseras på många olika plan, inte minst politiskt.

 

Det jag har svårare att förstå är:

1.
"Vi och dom"-tänket som pekar ut grupper som problem och andra som offer/skyddsvärda. Det är som att våldet plötsligt blir mycket värre när/för att det även drabbar den etniskt svenska medelklassen. Och ibland även som om alla med viss bakgrund eller adress hade ansvar för vad några kriminella våldsverkare gör.

2.
Den polariserande krigsretoriken som får det att framstå som att man kan få slut på problemen bara samhället använder grövre våld, och den raljanta tonen mot arbete ägnat att samverka, bygga förtroende och förebygga (vilket även gör lagföring betydligt enklare).
3.
Konspirationsteorierna och faktaresistensen. Varken regeringen eller George Soros har någon masterplan för att sälja ut Sverige (eller Europa).
4.
Hånet av alla som engagerar sig i andra frågor (och det gäller alltså även rent existentiella frågor som klimathotet). Att en fråga är viktig gör inte alla andra oviktiga. Det går (och är helt nödvändigt) både för en individ och en regering att hålla flera saker i huvudet samtidigt.

 

De som lider mest av gängkriminaliteten är de som bor i de utsatta områdena. Men där verkar de flesta kunna oroa sig över våldet utan att fastna i mönstren ovan. Man kunde önska sig att även fler av de skrivbordskrigare som observerar problemen på lite större avstånd kunde hantera sin oro på ett mer konstruktivt sätt."

 

Martin Marmgren


Blåljus kommentar: Debatten är, som Martin beskriver, minst sagt vildvuxen. En del tror att fritidsgårdar och socialsekreterare löser allt. Andra tror på hårdare straff och hårdare poliser. Vissa menar att ingen i förorten någonsin fått en ärlig chans. Ytterligare andra menar att fel folk bor i förorten. Verkligheten är dock inte svart eller vit.


Bland det klokaste jag hört sägas om problemen i utsatta förorter, sades av kommunpolisen Therese Skoglund-Shekarabi under Järvaveckan, när hon påpekade att det krävs långsiktiga satsningar med uthållighet. Det behövs engagerade poliser (som finns till de värst utsatta områdena idag) som får chansen att arbeta fokuserat i samarbete med lokalsamhället. Men inte bara det, sociala myndigheter måste också rustas upp och ha resurser att ta hand om svåra problem tidigt i barnens liv. Då går utvecklingen att vända, men det kommer att ta tid.


Problemen har inte uppstått under en natt, och det kommer att ta avsevärd tid att vrida utvecklingen rätt. Nu har alla insett problemen. Oavsett förklaringsmodell behöver lokalsamhället och polisen lösa dem tillsammans.

 

Tommy Hansson

 

 

Gilla sidan:
Dela
sidan:
Polisfacklig historik i Stockholms stad 1890-1994