Publicerat 2013-05-05 16:10

Bastaktiken - en halv verktygslåda

Föreställ dig att du sitter i en radiobil. Det går ut ett larm om butiksrån. Inringaren ser en bil lämna i hög fart. På väg fram så möter du och din kollega bilen, och ni slår runt och tar upp förföljandet. Ni kommer ikapp och slår på stoppanordningen. Bilen stannar. Ni stannar ett antal billängder bakom, springer ur ert fordon och tar skydd/skyl bakom träd och stenar. Till er stora förvåning så kör bilen iväg och lämnar er ute i terrängen... Så vad har hänt? Ni har precis gjort ett fordonsstopp med förhöjd hotbild enligt bastaktiken.

 

Ett nytt scenario: Du och kollegan söker igenom en villa där ni har hört ifrån LKC att en kvinna skall ha skrikit panikslaget på hjälp. Mannen som är skriven där är en känd kriminell och kan vara våldsam och farlig. Ni använder kikmetoden, och då du kikar in i vardagsrummet ser du att mannen står med en kniv mitt i rummet samt att det ligger en livlös kropp på golvet. Han ser dock även dig. Du agerar enligt bastaktiken och backar undan, samt börjar kommendera ut mannen till en lämplig gripandeplats. Han ignorerar dig. Du har då valet att frysa läget och avvakta förstärkning (vilket kan innebära att personen där inne hinner attackeras mer eller förblöda) eller att gå in ändå. Denna gång mot en person som vet att du är på väg och kan tänkas vänta redo med kniven precis bakom dörren.

 

Lyder kriminella alltid polisers tillsägelser?

Den nationella bastaktiken innehåller mycket tänkvärda och användbara koncept, och kan ge poliser ökad säkerhet och trygghet i sitt arbete. Problemet är bara att de taktiska modeller som lärs ut enbart är defensiva. Det innebär att det i praktiken bara går att ingripa mot personer som gör som man säger. Skall man använda den sortens taktik så förutsätter det att det alltid är ett godtagbart alternativ att inte ingripa alls, att bilen kör iväg eller att gärningsmannen man söker efter blir kvar inne i lokalen. Så fungerare naturligtvis inte den polisiära verkligheten. Ofta behöver man även kunna agera offensivt, speciellt då det råder fara för liv och hälsa. Det lärs dock inte ut överhuvudtaget. Man serverar poliserna med en halv verktygslåda.


Om alla poliser ställt sig bakom en buske och ropat...

Det finns naturligtvis mängder med kollegor som har mycket god kompetens på offensiva taktiker. Självklart gäller det främst operatörerna på NI och piketenheterna, men även kollegor ute i resten av verksamheten har fått lära sig eller utvecklad tekniker för hur fordon kan prejas eller boxas in, hur man snabbt slår till mot en bil och får ut de misstänkta, hur man offensivt söker igenom en lokal utan att lämna över initiativet till en gärningsman. Problemet är att ingen av dessa metoder lärs ut metodiskt, till alla poliser i yttre tjänst. Det förutsätts att man har ett befäl, en erfaren kollega, en självkyddsinstruktör som går utanför ramarna, för att man överhuvudtaget skall få chansen att bekanta sig med tankarna kring hur man effektivast kan agera offensivt. Den formella utbildningen verkar inte vilja ta i sådana frågor, utan nöjer sig med att engagerade kollegor gör sitt bästa för att ändå rädda liv och gripa tjuvar då det behövs. Hade det inte skett, om alla kollegor på jakt efter inbrottstjuvar hade tagit skydd bakom en buske och ropat, så hade naturligtvis inte en enda tjuv gripits och då hade kanske myndigheten så småningom tvingats reagera.

 

 

Tydligast blir oviljan att diskutera offensiva taktiker då det handlar om konceptet ”pågående dödligt våld”. Det har tydligen hållits flera utbildningar i ämnet. Jag har själv varit med på en, och trots mycket kompetenta och duktiga instruktörer så berörde inte ens utbildningen hur man skall agera taktiskt under en skolskjutning. Utbildningen handlade främst om mental förberedelse, nog så viktigt men knappast tillräckligt. Budskapet som förmedlades var att även om ingen kommer att beordra er att gå in, så förväntas ni absolut göra det. Gott så, jag delar den uppfattningen. Det är för mig otänkbart att som polis stå och vänta då barn dödas, då människor dödas, och det är också en absolut förväntan ifrån allmänheten att vi som poliser agerar i en sådan situation. Men det hade varit nyttigt att även få några konkreta taktiska verktyg eller tips att beakta, istället för att tvingas helt improvisera den dagen någon av oss faktiskt hamnar i det fruktansvärda läget.

 

Den konspirationsteoretiske ser ett mönster här. Det som inte finns reglerat ifrån högre nivå kan inte heller någon beslutsfattande chef hållas ansvarig för. I fallet skolskjutningar så tycks myndigheten mena att de kan dra sig undan sitt arbetsmiljöansvar genom att inte beordra in en vanlig polispatrull i en sådan situation. Det kan jag förstå. Det jag har svårare att förstå är varför man ändå inte tillhandahåller en taktisk utbildning. Anses risken att man då på något sätt skulle kunna hållas arbetsmiljömässigt ansvarig om det ändå går illa viktigare än att ge de kollegor som hamnar där bästa möjliga chans att både rädda liv på barn och själva överleva? Nej, så illa kan det ju inte vara, så det måste finnas någon annan förklaring som har undgått mig.

 

Om vi bortser ifrån spekulationer kring att undvika arbetsmiljöansvar genom att bara lära ut defensiva tekniker och således kunna två sina händer om något går illa med en kollega som agerar offensivt för att göra sitt jobb, så kvarstår frågan om ansvar gentemot tredje part. Om någon råkar illa ut då en bil prejas av vägen, och det visar sig att den enskilde polismannen har agerat enligt en utbildad metod, så riskerar ju ansvaret att utkrävas högre upp i chefsleden. Utan utbildning så är det den enskilde polismannen som råkar illa ut, medan alla andra kan två sina händer. Det är inte särskilt svårt att föreställa sig att detta kan bidra till oviljan att lära ut offensiva tekniker.

 

Oavsett orsaker, så kvarstår faktum. Sveriges poliser serveras en halv verktygslåda av sin arbetsgivare, vilket innebär en markant ökad risk för att kollegor råkar illa ut då de ändå tvingas agera offensivt för att kunna fullgöra sitt uppdrag, gripa kriminella, eller i till och med rädda liv. Det borde även innebära en ökad risk för att det polisiära uppdraget genomförs på ett sämre sätt, att kriminella tillåts löpa och att personer i nöd inte får hjälp. Bristerna i utbildningar, regleringar och stöd ifrån ledningen kompenseras dock i mångt och mycket av att de allra flesta poliserna brinner för sitt jobb och agerar utifrån sunt förnuft och beprövad erfarenhet snarare än efter RPS metoder. Som vanligt.


Vilket dock också tyvärr gör det möjligt för ledningen att fortsätta att ducka i sådana här frågor...

 

Martin Marmgren

Gilla sidan:
TIPSA FRAGA













wwwpolisforbundet.se



Länk till Polistidningen


Polisveteran
Polisveteranerna i Stockholms län


Dela
sidan:
Polisfacklig historik i Stockholms stad 1890-1994