Är jurister bäst på att leda poliser

När en  debattartikel i någon av de mer betydande avisorna, undertecknas av två företrädare inom en och samma organisation är det alltid den, som så att säga, står lägst i rang av dom två som är inspiratör och reell skribent. JUSEKS ordförande är i detta sammanhang en slags ”nyttig idiot” vars uppgift främst är att med sitt namn och funktion ge sk tyngd åt inlägget. 

Av  detta följer att debattinlägget är inspirerat och skrivet av en facklig företrädare för JUSEK- anslutna jurister inom polismyndigheten.  Eftersom fackliga företrädare normalt sätt talar för den egna medlemsgruppen är det därtill sannolikt, att artikeln i grunden inte handlar om akademiker i någon mer vid mening, utan fast mer om gruppen jurister. Och inte heller, tror jag, om behovet av nya och fler dylika, utan mer om dom som faktiskt redan finns i myndigheten.

Jag anar en viss ängslan i debattinlägget som jag tror går att härleda till att allt fler politiker och opinionsbildare de senaste åren berört frågan om poliserfarenhet i polisens ledning. Som alla vet utövas polisledning också på andra nivåer än den som är rikspolischefens. Jurister bildar där en sk kvalificerad majoritet. Så det är ingen liten marginaliserad grupp precis.

Jurister har de facto upprätthållit de högsta tjänsterna som polismästare, länspolischefer och länspolismästare i den lokala/regionala polisorganisationen sedan förstatligandet 1965 och in i dagens för mig mer okända polismyndighet.

Debattörerna hävdar att det inom polisen finns  en ålderstigen kultur och gör, som jag läser det, gällande att den stått och står i vägen för polisens professionella utveckling. Jag håller med, men förmodar att jag i frågan om orsak och verkan befinner mig på ett annat plan än debattörerna. Mitt underlag består i att jag under 30 års tid var polisfackligt aktiv, varav 25 år som ombudsman på Polisförbundet. En ganska hyfsad position när det gäller att få insyn och inblick i en myndighet som polisen.

Med lätt överdrift tror jag att jag träffade fler polischefer och jurister under dom åren, än medlemmar. Men vad det framförallt ledde till var att jag blev en stark motståndare till polisens system för chefsrekrytering. Dvs en särskild polischefskarriär med två krav för inträde: juristexamen och körkort för bil. ”Management by driving around” som vi mindre respektfulla kallade den bakomliggande filosofin.

Poliserfarenhet har aldrig varit ett krav eller ens ett meritvärde för att besätta tjänster på strategiska nivåer inom polisen. Det är för mig fortfarande höljt i dunkel vilka särskilda meriter för chefs- och ledarskap som ges i juristutbildningen. Min erfarenhet är att den särskilda polischefskarriären, med sitt ensidiga focus på juridisk kompetens, har försett polisen med starkt regelstyrda, kontrollerande och administrativt inriktade chefer på bekostnad av andra färdigheter i ett ledarskap. Jag tror att det också är ett i stora delar självvalt ledarskap, för att man i den polisiära verkligheten känt sig hämmad av sin bristande polisiära praktiska erfarenhet och förankring.

Det allvarligaste med den särskilda polischefskarriären är dock den förtroendeklyfta som har skapats mellan chefer och personal genom åren. Den består grovt sätt av två personalkategorier, som är beroende av varandra men som befinner sig i olika verkligheter. Ett konsultföretag, som på Rikspolisstyrelsens initiativ i en förstudie granskade polisorganisationen inför 1975 års polisutredning, beskrev fyndigt detta fenomen i termer av den övre och undre världen. Som bildlig illustration använde man ett timglas, med en till ogenomträngbarhet smal midja, som omöjliggjorde allt vettigt samspel. En annan slutsats var att personalens kompetens, ambition och engagemang var större än vad systemet tillät.

Rikspolisstyrelsen valde därefter att avsluta konsultuppdraget innan konsulterna fick för sig att komma med några förslag till förbättringar. Den som nu invänder och säger att det där var då och förr, och inte nu, behöver bara läsa en bråkdel av kritiken mot omorganisationens genomförande, för att förstå att den undre världen i timglaset fortfarande anser sig vara just där. 

I många organisationer är mellanchefsnivån en viktig rekryteringsbas för högre tjänster. För poliser har mellanchefsnivån varit slutet på en karriärväg, eftersom de högre tjänsterna redan intecknats genom den särskilda polischefskarriären. Ett sådant system kan inte beskrivas på annat sätt än som abetsorganisatorisk och strategisk galenskap. Det skapar polischefer som aldrig prövats i sitt ledarskap på lägre nivåer och mellanchefer som lätt blir förvaltare, utan drivkraft och personliga incitament för att bidra till en utveckling, vare sig av sig själv eller av det innehavda fögderiet.

Om polisväsendets problem består av en ålderstigen kultur som JUSEK påstår, så är det en kultur som administrerats och letts av jurister sedan Hedenhös. Att svaret på polisens problem idag och imorgon skulle vara att involvera fler jurister, saknar därför både analys och trovärdighet. Polisen behöver ett system för chefsrekrytering och chefsutveckling som bygger på verksamhetskrav och erfarenhet av den verksamhet som ska ledas. Inte på formella akademiska meriter.

Men hur det nu än blir med just den saken, så kommer det alltid att vara så att dom svåraste besluten i polisverksamheten tas av dom som är längst ner i den polisiära hierarkin. Och den erfarenheten är mer än bra att ha för den som i framtiden ska leda dom. Det behöver man inte ens vara akademiker för att förstå.

Gunnar Andersson"